mörk snårstarr
Carex muricata
Mörk snårstarr är en ursprunglig men något kulturgynnad art. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863 men uppgiften innefattade då även piggstarr. Det första belagda fyndet är från Eggegrund där arten samlats av Sten Ahlner 1928.
De vanligaste följearterna är smultron (31%), hundkäx, hundäxing, maskrosor, gulmåra, hägg, liljekonvalj, getrams, kungsmynta och rödklint. Arten blommar och sätter frukt på försommaren men frukterna sitter ofta kvar långt in på vintern.
De vanligaste följearterna är smultron (31%), hundkäx, hundäxing, maskrosor, gulmåra, hägg, liljekonvalj, getrams, kungsmynta och rödklint. Arten blommar och sätter frukt på försommaren men frukterna sitter ofta kvar långt in på vintern.
Ekologi
Mörk snårstarr är kalkkrävande och har bara hittats på kalkhaltig morän eller annan basisk berggrund. Arten är solälskande och trivs bäst på växtplatser med varmt och torrt lokalklimat, särskilt bryn. Typiska växtplatser är torrängsbackar, gläntor och kantzoner i maritima strandsnår, klippor, banvall-ar, igenväxande moränbackar och röjningar i lövskog. Snårstarren är kulturgynnad men inte beroende av regelbunden slåtter eller bete. Arten hävdar sig rätt väl i igenväxande gräs- och buskmarker men har svårare att klara sluten skog. I konkurrens med annan hög vegetation blir stråna meterlånga och på öppen lågvuxen gräsmark bara hälften så långa.
Utbredning
Snårstarren är starkt kustbunden och knuten till områden med kalkrika jordar. Ett gammalt fynd från Sätra i Ovansjö avviker från mönstret.
Sällsynt (9% och 57 lokaler, i kustområdet 47%).
Sällsynt (9% och 57 lokaler, i kustområdet 47%).
