gultåtel
Deschampsia bottnica
Gultåtel är ursprunglig. Artens världsutbredning är inskränkt till norra Östersjön och Bottenviken. Den anses långt tillbaka i tiden ha haft en större utbredning men blivit isolerad i detta område efter nedisningarna. Växten beskrivs som allmän på havsstränder i Gävletraktens växter 1848 och 1863.
Ekologi
Gultåtel är ett flerårigt kraftigt tuvbildande gräs. Den är typisk för Gästrikekustens moränstränder och bildar här vegetationens front mot havet. Gultåteln växer längst ner på stranden – ofta i nivå med sommarvatten-ståndet (Ericson 1973a) – vilket innebär att den ofta står under vatten. Den är mycket slitagetålig men behöver ändå ett visst skydd mot vågorna och saknas på de mest utsatta stränderna. Arten är en pionjärväxt som efterföljs av andra växter vartefter landhöjning och sedimentationen fortgår. Gultåteltuvorna binder mycket finmaterial och gamla gultåteltuvor koloniseras ofta av rödsvingel, krypven och andra havsstrandsarter (Eric-son 1973a). Gultåteln betas gärna av gäss, särskilt av vitkindade gäss som både repar frön och betar ner tuvorna. I Gävleskärgården har arten troligen minskat under senare år på grund av gässen. De vanligaste följeväxterna är krypven, salttåg, strandkrypa, rörflen och havssälting men ofta är gultåtel ganska ensam på sin plats.
Utbredning
Mycket vanlig längs kusten (100% av kustrutorna och 97 noterade lokaler).
Lokaler
hybrider
Hybriden med tuvtåtel, D bottnica × cespitosa, har tidigare påträffats på flera ställen. Den har bla hittats på Iggön i Hille (SAh i S) och vid Bönan i Gävle (T Svedberg i UPS). Lars Ericson har också uppgivit den från Limön och Utvalnäs i Gävle samt på Kusön och Rävskär i Hamrånge (Lindberg 1979). Den är inte uppmärksammad under inventeringen.
Hybriden med tuvtåtel, D bottnica × cespitosa, har tidigare påträffats på flera ställen. Den har bla hittats på Iggön i Hille (SAh i S) och vid Bönan i Gävle (T Svedberg i UPS). Lars Ericson har också uppgivit den från Limön och Utvalnäs i Gävle samt på Kusön och Rävskär i Hamrånge (Lindberg 1979). Den är inte uppmärksammad under inventeringen.
