Gräset rörflen beskrevs som en tämligen allmän växt i Gävletrakten 1848 och 1863. Samma omdöme med tillägget »rikligast på havsstränder« gavs för landskapet som helhet av Arnell 1924. Även i nordvästra Gästrikland angavs arten som allmän (Wiger 1965) – »vid bäckarna här på flera lokaler bildande verkliga formationer täta som sädesfält«. Växten är ursprunglig men förekommer också som odlad och kulturspridd. I vilken utsträckning arten förr har odlats som foderväxt i landskapet är oklart, men formen picta, randgräs, med grön-vitrandiga blad är en gammal prydnadsväxt. Enligt Arnell (1902) odlades den »här och där« i landskapet på 1800-talet. Rörflen odlas nu som energi-gröda på en del håll i landskapet.
Rörflen är en strandväxt som tål stora vattenståndsväxlingar och växer både vid havet och vid sjöar och vattendrag. Den är en av de mest pålitliga havsstrandsarterna vid de för Gästrikekusten så typiska grovblockiga moränstränderna. Med sitt kraftiga vittförgrenade rotsystem är den väl lämpad att stå emot stormar och isskruvning. Rörflen tillhör de första kolonisatörerna och etableringen börjar ofta på uppkastade sten- och grusvallar på de små moränskärens hjässa. Tillväxten gynnas av fågelgödslingen och ofta bildas ett tätt system av högvuxna ruggar av gräset. Växten binder finare material och ger andra mindre motståndskraftiga växter som rödsvingel och krypven möjlighet att etablera sig (Ericson 1973a). Rörflen är vanlig även på mer skyddade moränstränder och här står de spridda ruggarna ofta i nedre delen av stranden. I mindre omfattning förekommer arten också i skrevor på klippstränder. Längs kusten är gräset numer hårt betat av gäss och svanar. Många av de exponerade stränderna, som är rörflenets huvudbiotop, är dock naturligt skyddade från betet genom sin blockighet.
Växtplatserna vid sötvatten är helt annorlunda. Här växer arten helst på finkorniga sediment vid sanka och regelbundet översvämmade stränder. Särskilt påfallan-de är detta vid rinnande vatten, där bestånden av rörflen regelmässigt är lokaliserade till åavsnitt med särskilt stor pålagring av näringsrika svämsediment. Denna vegetation är särskilt typisk vid de större vatten-dragens fuktängsartade älvängar men även mindre vattendrag långt ut på skogen hyser spridda förekomster av rörflen i liknande miljöer.
Arten förekommer också allmänt vid näringsrika åar i kulturlandskapet. Här påträffas växten även i diken och åkerkanter, ofta i närheten av vattendrag, men även ganska oväntat på torrare mark i vägkanter, på gamla inägor, vid lador och emellanåt även på tipp-ar och industriområden. Utmagrade glesa bladskott av rörflen hittas även i sluten skog på fuktig mark. Den tycks på det hela taget vara mycket uthållig och ha förmågan att leva kvar även när miljön förändrats.
Vid havet är strätta (38%) den vanligaste följeväxten följd av rödsvingel, strandloka, strandvänderot, åkermolke och gråbo. Vid sötvatten är älggräs (34%), strandlysing, skogssäv, topplösa och vasstarr vanligast i sällskapet.