Den norska fingerörten har troligen kommit in i sen tid. 1810 ansågs den inte sällsynt i Gävletrakten (Hartman & Östling ms 1810) och kring sekelskiftet betecknades arten som tämligen allmän i landskapet (Arnell 1924b). Under 1900-talet har arten sannolikt ökat väsentligt och fått en betydande spridning med skogsvägnätet.
Typiska växtplatser är vändplaner och sidofickor till grusvägar, avläggsplatser, trädgårdstippar, grustag, pirar och andra konstgjorda stränder vid sjöar. 10% av fynden har gjorts på skogsvägar vilket visar att arten inte är särskilt knuten till odlingslandskapet. Fordonstrafik och motorredskap har troligen stor betydelse för spridningen. Den förekommer i mindre utsträckning även på nya kalhyggen. På odlad mark förekommer den som lätt ogräs i trädgårdsland och rabatter. Norsk fingerört trivs också på åkermark i träda men är ett försumbart ogräs i brukade åkrar. Arten blommar från mitten av sommaren och framåt.
De vanligaste följe-arterna är röllika (25%), rödven, groblad, maskrosor, kvickrot, höstfibbla och sandtrav.