Hägg är en ursprunglig art i landskapet. Häggen har förr odlats allmänt vid gårdar och i Ovansjö kallades den förr »mormors himmel«, »Marie himmelsmoln« eller »Marie himmelsgardin«. Växten beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1863. Arnell (1902) avslöjade den dock som traktvis sällsynt, bland annat i Österfärnebo och Hedesunda socknar – »oväntadt nog mycket sällsynt, såsom framgår däraf, att det under en veckas vandringar i dessa socknar ej lyckades mig och doktor Z. Brundin att få se något vilt exemplar af hägg, af förfrågningar hos allmogen framgick dock, att den ska förekomma vild åtminstone på ett par ställen i hvardera socknen«.
Ökade näringshalter, igenväxning och tidigare odling och har troligen gett arten ökad spridning.
Häggen är en utpräglad lövskogsart som trivs i näringsrika skogar av gråal, asp eller ädla lövträd. Hägg finns också i barrskogen men bara på speciella platser med genomsilande vatten och näringskrävande örter och ormbunkar. Den är ofta en bra signalart för rikare skogsmiljöer i barrskogslandskapet. Häggen är också typisk för å- och bäckstränder. Den växer gärna längs lugnflytande näringsrika vattendrag eller i ravinslänter men också på blockiga forsstränder och forsomflutna öar.
Vid Gävlebukten koloniserar häggen i den övre delen av stranden efter havtornet och bidrar till en tät och snårig undervegetation i lövbårder av al, rönn, lönn och alm. Längre norrut är den ofta en karaktärsart för små exponerade öar.
På havsstränder är havtorn (65%) den i särklass vanligaste följearten. I skog är rönn (41%) följd av vitsippa, älggräs, stenbär, gran, gråal, ormbär och lilje-konvalj vanligast. På kulturmark är hallon (31%), rönn, hundkäx, brännässla, hundäxing och kirskål vanligast.
Häggens blomning tar vid när vitsippan falnar och sammanfaller med harsyra, gullviva, maskrosor och violer. Blomningen är tydligt värmeberoende och avsevärt senare ute i kustbandet än i inlandet. Den skiljer ofta betydligt mellan olika platser på en och samma ö och även mellan olika delar av samma träd.