Kråkbär är en ursprunglig växt som också kallats »kråkris«. Den uppgavs vara tämligen allmän i Gävle-trakten 1863 och förekom allmänt eller flerstädes i många av landskapets socknar under tidigt 1900-tal. Arten kan ha minskat något på skogsmark sedan 1800-talet men knappast på myrmark.
Kråkbär är en utpräglad hedväxt som bara växer i mycket näringsfattiga miljöer. Den kan växa fuktigt eller torrt men sällan mittemellan. Marken kan bestå av berghällar, torv och sand eller annan genomsläpplig mineraljord. Den kan vara både kalkrik och kalkfattig. Arten är ganska ljuskrävande och växer helst öppet men även i gles skog. Dess biotopval påminner om ljungens, men kråkbäret är ovanligare utom längs kusten, där arten har sina rikaste förekomster och ljung är ovanlig. Kråkbäret växer sällan på den egentliga havsstranden men är typisk för klippstränder och hällmarker utom vågornas räckvidd. Växten förekommer gärna vid hällkar och på stabiliserade sandstränder. I inlandet är den vanligaste biotopen hällmarkstallskogar och myrar. Kråkbäret växer främst i myrarnas torra rismossepartier men kan ibland vandra ut i blöt-are vitmossmattor. Även övergångar mot fastmark i myrkanter och på skogsholmar i myrarna är lämpliga kråkbärsmarker. Kråkbär är närmast kulturskyende och undviker helt kulturskapade miljöer.
Arten förekommer ibland i stor mängd och kan bilda hedar av kråkbärstyp. Växtsamhällen med stora kråkbärsmattor är dock vanligare längre norrut och det är sällan arten bildar några mängder bär i landskapet.
De vanligaste följeväxterna är ljung (50%), tall, lingon, skvattram, rosling och tranbär. Kråkbäret tillhör våra tidigaste vårväxter och blommar samtidigt med mosippan.