Käringtand är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad. Arten betraktas som allmän eller tämligen allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Den har ökat under senare år och är troligen under spridning.
En typisk men ovanlig biotop är branter och rasmarker på syd- eller sydostsluttningar av högt belägna berg. Hur arten hittat till sådana platser är en gåta eftersom den ofta saknas i omgivningarna. Troligen representerar dessa lokaler naturliga biotoper för arten men de kan även vara kvarlevor från skogsbete och fäbodbruk.
De vanligaste följearterna är röllika (27%), rödven, rödklöver, maskrosor, smultron, prästkrage, blodrot och brunört. På naturliga gräsmarker är gulmåra det vanligaste sällskapet. Käringtand börjar blomma samtidigt med bland annat ekorrbär, linnea, ängskovall och gulvial. Blomningen fortsätter hela sommaren.
Ekologi
Käringtand är flerårig och övervintrar delvis grön. Den frösprids lätt och följer troligen med vägredskap och fordon till nya platser. Troligen ingår växten lokalt i fröbanken. Efter en omfattande skogsbrand på Storåsen i Torsåker grodde hundratals plantor. Arten är ljuskrävande och konkurrenssvag och växer bara på öppen mark med gles eller låg växtlighet. På de flesta lokaler finns ytor med naken mineraljord, oftast grus men även sand och grov krossten kan duga. Den växer oftast torrt men ibland på tidvis fuktig mark. Fyra femtedelar av alla noterade lokaler är kulturskapade miljöer. Typiska är framför allt vägkanter, banvallar, bangårdar, grusplaner och grustag. Käringtanden gynnas av bete och förekommer i magra betesmarker och soliga torrbackar.
Variation
Utbredning
Vanlig (52% och 320 noterade lokaler). Ökande.
