Bockrot är starkt kulturgynnad men troligen ursprunglig. Den angavs som allmän under 1800-talet och 1900-talet. Arten har sannolikt minskat med upphörande bete – i någon mån kompenserat av ett växande vägnät.
Trots att bockroten är ljuskrävande och konkurrenssvag förekommer den här och var i skogslandskapet – mest på öppen sandig skogsmark eller på kalkrika berg och aldrig i sluten skog. Troligen är sådana lokaler oftast kulturavtryck från skogsbete och fäboddrift men kanske också exempel på ursprungsbiotoper för växten. Ibland återfinns den tillsammans med andra arter med liknande bakgrund t.ex. stor blåklocka, skogsklöver, kattfot och slåtterfibbla. Bockroten är välspridd i den kalkrika Gävleskärgården och växer både på kulturskapade örtbackar och naturliga kalkgrus-marker ovanför stranden.
De vanligaste följeväxterna på naturliga gräsmarker är gulmåra (48%), gråfibbla, röllika, rödven, vitmåra, liten blåklocka, smultron, skogsklöver och åkervädd. På skogsmark är kruståtel, piprör, blåsippa, skogsviol, gökärt, lingon och slåtterfibbla vanliga. Bockroten blommar samtidigt med gulmåra, mjölkört och liten blåklocka.