piprör
Calamagrostis arundinacea
Pipröret är en ursprunglig skogsväxt. Växten uppges som allmän i alla gamla referenser men har sannolikt blivit allt talrikare sedan mitten av 1900-talet. Arten har gynnats av att skogsbetet upphört, av modernt kalhyggesbruk och av näringsrikare markförhållanden.
Pipröret trivs bäst på frisk mark men kan bli mycket talrik även i lite torrare branter och blockmarker med basisk berggrund. Arten förekommer också på fuktig mark och kan växa i kanterna av rikkärr och sumpskog. Den är dock beroende av god syresättning och undviker platser med stillastående eller länge kvarstående vatten. Den hittas därför enbart i strandens övre del vid sötvatten och saknas helt på havsstränder. Arten är vanlig längs vägkanter och andra marginaler mot skogslandskapet. Den förekommer också i mängd i gamla hagmarker och örtrika friska ängar. Pipröret missgynnas dock av häst- och nötbete liksom av slåtter. Mängden av piprör som nu ses i gräsmarkerna är ett uttryck för upphörande hävd.
De vanligaste följearterna till piprör på skogsmark är gran (37%), stenbär, blåsippa (36%), rönn, blåbär, liljekonvalj, skogsviol, vitsippa, lingon, harsyra och ekorrbär. Piprör är den i särklass viktigaste följearten till stor låsbräken och även vanlig låsbräken gömmer sig ibland i groparna mellan piprörstuvorna.
Pipröret trivs bäst på frisk mark men kan bli mycket talrik även i lite torrare branter och blockmarker med basisk berggrund. Arten förekommer också på fuktig mark och kan växa i kanterna av rikkärr och sumpskog. Den är dock beroende av god syresättning och undviker platser med stillastående eller länge kvarstående vatten. Den hittas därför enbart i strandens övre del vid sötvatten och saknas helt på havsstränder. Arten är vanlig längs vägkanter och andra marginaler mot skogslandskapet. Den förekommer också i mängd i gamla hagmarker och örtrika friska ängar. Pipröret missgynnas dock av häst- och nötbete liksom av slåtter. Mängden av piprör som nu ses i gräsmarkerna är ett uttryck för upphörande hävd.
De vanligaste följearterna till piprör på skogsmark är gran (37%), stenbär, blåsippa (36%), rönn, blåbär, liljekonvalj, skogsviol, vitsippa, lingon, harsyra och ekorrbär. Piprör är den i särklass viktigaste följearten till stor låsbräken och även vanlig låsbräken gömmer sig ibland i groparna mellan piprörstuvorna.
Ekologi
Piprör är ett flerårigt tuvat skogsgräs. Det har borstförsedda agnar som lätt fastnar i kläder och päls och bidrar till en effektiv spridning. Växten är mycket konkurrenskraftig och kan fullständigt täcka mark och lägre växtlighet med stora bladrika tuvor. Pipröret är tillsammans med kruståteln landskapets i särklass vanligaste skogsgräs. Det är ljusälskande men mer näringskrävan-de än kruståteln. De yppigaste piprörssamhällena bildas på kalkrik mark i ungskogar eller äldre hyggen och ofta i sluttningar med rörligt markvatten. Likvärdiga växtsamhällen med piprör och örnbräken i blandning uppstår ofta i skogsgläntor och gles skog. Pipröret tillväxer och expanderar kraftigt under hyggesfasen och början av ungskogsfasen. Växten är uthållig men i längden uthärdar den inte skuggan under ett slutet krontak. I gamla skogar med lång kontinuitet kan växten praktiskt taget saknas vilket ger utrymme för andra mer skuggtåliga växter. I väl skötta skogar som gallras och röjs har pipröret inga sådana problem och växten är en av skogsbrukets vinnare.
Utbredning
Växten hamnar på tionde plats, före tall, bland de mest noterade växterna under inventeringen. För en växt med så hög närvaro är avsaknaden i skärgården särskilt intressant. Frågan är om växten inte trivs i kustbandet eller om den har svårt att ta sig dit.
Mycket vanlig (99% och 2507 noterade lokaler). Ökande.
Mycket vanlig (99% och 2507 noterade lokaler). Ökande.
Lokaler
hybrider
Tuvrör, C arundinacea × epigejos, har uppgivits från Grinduga i Valbo av Gunnar Eriksson (Lindberg 1979). Uppgiften får dock tas med stor reservation eftersom belägg saknas och fyndet inte veterligen är kontrollbestämt. Hybriden med grenrör, C arundinacea × canescens, har identifierats vid ett tillfälle under inventeringen. Den hittades i en vägkant nära E4 vid Katrinelund i Gävle 2005 (PST, !ThK).
Tuvrör, C arundinacea × epigejos, har uppgivits från Grinduga i Valbo av Gunnar Eriksson (Lindberg 1979). Uppgiften får dock tas med stor reservation eftersom belägg saknas och fyndet inte veterligen är kontrollbestämt. Hybriden med grenrör, C arundinacea × canescens, har identifierats vid ett tillfälle under inventeringen. Den hittades i en vägkant nära E4 vid Katrinelund i Gävle 2005 (PST, !ThK).
