storgröe
Poa remota
Storgröe är ursprunglig. Två gamla lokaler är kända. Det första fyndet gjordes av Gävlebotanisten Robert Hartman 1851. Växten finns fortfarande kvar på primärlokalen vid Stenbäckens utlopp i Gavleån varifrån den samlats i mängd genom åren. Många nya lokaler har hittats under inventeringen och sannolikt har växten ökat något sedan skogsbete och ängsslåtter upphört.
Storgröet är inte beroende av skog. Den utvecklar större plantor och blommar rikare på hyggen och andra öppna platser. Trots detta kan den lätt skadas vid kal-avverkning genom mekanisk åverkan, dränering eller kraftig igenväxning i den efterföljande ungskogsfasen. Flera lokaler har dock bevisligen överlevt ungskogs-fasen. Några förekomster ligger på mark som tidigare kan ha utnyttjats för slåtter.
Revsmörblomma och älggräs (65%) är närmast obligatoriska följeslagare men även harsyra, gullpudra, kärrfibbla och humleblomster är typiska. Ofta förekommer även arter som hässlebrodd, vitsippa, ormbär, flädervänderot, tussilago och lundstjärnblomma.
Storgröet är inte beroende av skog. Den utvecklar större plantor och blommar rikare på hyggen och andra öppna platser. Trots detta kan den lätt skadas vid kal-avverkning genom mekanisk åverkan, dränering eller kraftig igenväxning i den efterföljande ungskogsfasen. Flera lokaler har dock bevisligen överlevt ungskogs-fasen. Några förekomster ligger på mark som tidigare kan ha utnyttjats för slåtter.
Revsmörblomma och älggräs (65%) är närmast obligatoriska följeslagare men även harsyra, gullpudra, kärrfibbla och humleblomster är typiska. Ofta förekommer även arter som hässlebrodd, vitsippa, ormbär, flädervänderot, tussilago och lundstjärnblomma.
Ekologi
Storgröe är ett flerårigt bredbladigt skogsgräs. Arten bildar, till skillnad mot föregående arter, frö på sexuell väg. Storgröet växer i lösa liggande tuvor som bildar korta rotslående utlöpare eller sidoskott i markytan. Hela plantan är svagt rotad och kan lätt slitas bort vilket bland annat gör den känslig för bete. Nya skott övervintrar till stor del gröna och växten är kanske just därför knuten till platser utan tjäle. Den har bara hittats på platser med utströmmande grundvatten. På några lokaler växer den vid öppna källor men oftare på fuktig eller vattenmättad lös organisk jord utan synligt källvatten. Växten gynnas av kalkrikt och något näringsrikt markvatten. Typiska lokaler är källstråk i djupt nedskurna bäckraviner och fuktig lövskog vid foten av sluttningar med rörligt markvatten.
Utbredning
Arten är glest spridd över större delen av landskapet. De rikaste förekomsterna finns i anslutning till Jädraåns raviner och vid Döljebrobäcken i Lingbo där lokaler med flera hundra strån förekommer.
Sällsynt (7% och 20 lokaler).
Sällsynt (7% och 20 lokaler).
