svartfryle
Luzula sudetica
Svartfryle är troligen ursprunglig men även spridd med kulturen. Den uppmärksammades och blev avgränsad som egen art ganska sent och de första landskapsfynden är gjorda 1917. Det finns trots detta nästan lika många gamla fynd som nya. Växten har minskat i flera landskap i Svealand och kanske även i Gästrikland. Den är dock lätt att förbise och inte alltid så lätt att skilja från ängsfryle.
Ekologi
Svartfryle är flerårig. Den har korta jordstammar och kan växa i glesa tuvor eller med enskilda strån. Arten växer på fuktig öppen och gärna kalkrik mark. De flesta fynden har gjorts i fastmattor eller fuktängsvegetation i rikkärr. Typiska växtplatser finns också i kraftledningsgator och på annan permanent öppen fuktig mark med låg växtlighet. Något fynd har gjorts på fuktig betad gräsmark och troligen har växten gynnats av tidigare slåtter och bete.
Utbredning
Arten är nordlig med enstaka förekomster i Mellansverige. Troligen har den en nordlig tyngdpunkt även i utbredningen i landskapet även om detta inte framgår av kartan.
Sällsynt (7% och 18 lokaler).
Sällsynt (7% och 18 lokaler).
