Stormåra är en kulturspridd art som troligen kom in i landskapet under 1700-talet. Då var den en stor sällsynthet under spridning i landet. Linné kände bara till en lokal i Uppsala och kallar den »en av landets sällsyntaste växter«. I början av 1800-talet var den fortfarande sällsynt och Carl Johan Hartman och Claes Östling anger 1810 två lokaler i Gävle, Urfjäll och Järvstasältan, där den växte »skäligen ymnigt«. Göran Wahlenberg observerade arten 1823 på Brynäs i Gävle, »bland enbuskarna såg nog av Gallium mollugo«. Senare angavs den som tämligen allmän. Troligen har stormåran till stor del kommit in och spridits med vallfrö.
Stormåran förekommer även på hyggen och annan öppen skogsmark. En viss spridning i skogen har den nog redan tidigare fått med skogsbete och fäbodbruk men nu sker spridningen troligen med skogsmaskiner och andra fordon. Stormåran förekommer mer sparsamt i naturliga miljöer men är vanlig även i ogödslade hagar och ängar. Den växer ibland även i näringsrika strandsnår vid havet. Ännu finns enstaka gårdar som inte invaderats av stormåran och där den äldre gulmåran fortfarande är den dominerande måran.
De vanligaste följeväxterna är röllika (33%), mask-rosor, hundäxing, hundkäx, kråkvicker, kvickrot, ren-fana och midsommarblomster. Stormåra blommar före gulmåra men samtidigt med vitmåra. Blomningen börjar när linnea vissnat och älggräs och mjölkört är på väg att slå ut.