Strättan är ursprunglig. Den betecknas som tämligen allmän eller allmän i tidigare arbeten från 1800-talets mitt och framåt. Arten är troligen ungefär lika vanlig idag som för 150 år sedan. Den har lokalt kallats både »hundloka« (Ockelbo) och »björnloka« (Valbo) och möjligen har man inte hållit isär dessa arter. Från Järbo finns även benämningen »björskallä«.
På myrar hittar man ofta strättor på fastmattor i extremrikkärr eller i starkt sluttande backkärr. Strättan är också en vittspridd skogsväxt som kan växa i sluten skog. Den är dock mycket vanligare i lövskog än i barrskog och växer gärna i fuktängsartade gläntor, vid källor och i närheten av stränder där ljustillgången är bättre. Den trivs på mullrika jordar och återfinns ofta på igenväxt åker- eller ängsmark. I kulturlandskapet växer arten rikligt i diken och vägkanter. Den är också typisk för fuktiga ängs- och betesmarker.
Den vanligaste följeslagaren är älggräs (35%). På havsstränder är kråkvicker (46%), rödsvingel, fackel-blomster och havtorn vanligast. I skogen är älggräs (47%), gran, stenbär, vitsippa och blodrot vanliga. Strättan blommar samtidigt med mjölkört, rödklint och flera andra flockblommiga växter som strandloka, sprängört och björnloka.