Strutbräken är en ursprunglig art. Den har troligen minskat något på grund av utdikning och kanalisering av bäckar och åar.
Älggräs är den vanligaste följearten (53%) men den mest karaktäristiska följeslagaren är nog gråal som har ett liknande ståndortsval. Andra följeväxter är vitsippa, hägg, hallon, flädervänderot, majbräken och ormbär.
Strutbräken är även en vanlig trädgårdsväxt. Förvildade plantor hittas ofta vid soptippar och trädgårdsutkast på skogen.
Ekologi
Arten växer på fuktig till blöt, tämligen näringsrik, finkornig skogsmark. Den växer oftast i skugga under ett tätt krontak av högrest skog. Växten är känslig för solexponering och missgynnas troligen av kalhuggning. Huvudbiotopen är bäckraviner nedskurna i finsediment – vanligen i anslutning till isälvsavlagringar av sand, mo eller mjäla. Den förekommer även vid andra typer av vattendrag men mycket sällan vid moränstränder. Vid Dalälven och nedre Testeboån växer den lokalt på skogbevuxna stränder med svämsediment eller andra finkorniga jordar.
Strutbräken har mycket kraftfull vegetativ spridning med underjordiska utlöpare. Vackra enhetliga bestånd av strutbräken utbildas ofta på låga strandplatåer vid meandrande vattendrag. Arten förekommer alltid i nivå med översvämningszonen. Den är beroende av grundvattenkontakten och gynnas sannolikt även av den regelbundna näringstillförseln från översvämningarna. Det förekommer också strutbräkenlokaler som inte ligger i anslutning till rinnande vatten. De betingas enbart av rörligt ytligt markvatten och utgör alltid yppiga växtplatser med rik och frodig vegetation.