vitklöver
Trifolium repens
Vitklöver har troligen kommit in med tidigt jordbruk. Arten har odlats som vall- och betesväxt under lång tid. Den ingår ibland i gräsinsåningar och används för gröngödsling i jordbruket. Arten betecknas som allmän i tidigare botaniska arbeten.
Typiska följeväxter är röllika (34%), maskrosor, rödven, groblad, rödklöver, höstfibbla och kråkvicker. Vitklöver blommar samtidigt som rödklöver och linnea.
Typiska följeväxter är röllika (34%), maskrosor, rödven, groblad, rödklöver, höstfibbla och kråkvicker. Vitklöver blommar samtidigt som rödklöver och linnea.
Ekologi
Vitklöver är en utpräglad kulturmarksväxt. Den är flerårig och har övervintrande blad. Med hjälp av rotslående utlöpare kan den effektivt föröka sig. Växten är ljuskrävande och slitagetålig. Den växer både torrt på grusig mark och fuktigt. Vitklöver ingår i alla anlagda gräsytor och den blir särskilt tongivande på starkt nötta gräsytor t.ex. på badplatser och boll-planer. Vitklöver är också en av våra vanligaste vägkantsväxter och finns vid alla typer av vägar. Ofta växer den alldeles i grus- eller asfaltkanten beredd att vandra ut i körbanan om trafiken skulle upphöra. Vitklöver är också typisk för stigar, gårdstun och grusytor och finns inkilad i trottoarer och grusspringor bland stadsbebyggelse. Arten blir ofta dominerande i gamla åkrar och kulturbeten men finns även i naturliga gräsmarker. Stora mängder vitklöver indikerar dock att marken gödslats. Vitklöver har stor spridning i landskapet men har svårt att få fäste i naturliga biotoper. Närvaron av vitklöver i skogslandskapet är ett säkert tecken på kulturinflytande.
Utbredning
Mycket vanlig (100% och 1661 note-rade lokaler).