skogskorn

285 Hordelymus europaeus (L.) Har z

Syn.: Cuviera europaea (L.) Koel.

This species is mainly restricted to Europe. A more detailed map is found in Meusel et al. 1965, p. 44.

En sällsynt och krävande lundväxt med spridda lokaler längs svenska östkusten norrut till området kring Dalälven. I norra Kalmar län växer den i artrik ek-hasselskog på blockig morän. På de lokaler där den varit känd länge (Västervik Västervik och Västra Ed) har den ökat påtagligt, vilket kan stå i samband med upphört utnyttjande av markerna.

Skogskorn tillhör de "ädla" lundgräsen och förekomsten i Norden anses vara en relikt från värmetidens ädellövskogar. På Öland vandrade skogen in runt 6 500 f.Kr., samtidigt som ön befolkades av jägar- och samlarbosättningar. Utbredningen i Sverige är sydostlig och sträcker sig upp till nordligaste Uppland.

Skogskornet växer på mullrik mark i bördig lövskog, hassellundar och ängsbarrskog. Den tål likt andra sällsynta, bredbladiga lundgräs att växa i skuggiga miljöer, om än inte alltför skuggigt. Blomningen sker i juni–juli, men de typiska vinterståndarna gör att arten kan inventeras under en stor del av året. Skogskorn är en extremt tydlig "inägoart" som nästan enbart växer i före detta lövängar som varit betesskyddade.

På Öland är skogskorn tämligen sällsynt med drygt 50 lokaler. Flera av bestånden är stora och individrika som i Borga hage NR (Räpplinge sn) och Halltorps hage NR (Högsrum sn). Skogskorn finns främst på mellersta Öland, i Mittlandet och västra kustskogen, med ett par utpostlokaler i Böda sn. Utbredningen följer den ädla lövskogen med lång kontinuitet och har mestadels en västlig profil. Sterner (1938) fann skogskorn vara fåtaligt, men i Sterner (1986) betecknades det som "i varje fall numera likväl flerst. riklig". Det största hotet mot skogskorn är slutavverkning, men vid en försiktig röjning kan ökat ljusinsläpp i stället gynna arten (Bergström m.fl. 2003). Samma effekt kunde iakttas nedför västra landborgen i Borga hage NR, strax söder om slottsruinen, när alla skogsalmar Ulmus glabra dukade under av almsjuka. Åren efter att almarna sågats ner vajade skogskorn så tätt att det påminde om en sädesåker. Gräset är beteskänsligt vilket kan förklara varför det var ovanligt under Rikard Sterners inventering då skogsbete, eller åtminstone effekterna av den tidigare markanvändningen som betesmark, var tydligare. De rikaste växtplatserna på Öland är idag skyddade i naturreservat. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Skogskorn har ett särpräglat utseende men kan möjligen förväxlas med lundelm Elymus caninus, vilken dock skiljs genom tydligt tvåsidigt ax med endast ett småax vid varje nod.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst i rik ängsbarrskog, även i lövskog, ofta i fornåkersområden med husgrunder. Arten är på många lokaler spridd över stora ytor. Särskilt rika bestånd finns i skogarna inom Väte–Vänge–Sjonhem–Viklau samt Gothem–Vallstena–Bäl–Boge. Skogskorn är även insådd i ett änge vid Hemöstris i Havdhem (16548 63402 WJ, RiJ). Äldre fynd har gjorts på tretton växtplatser, varav några är mer utbredda. Skogskorn ökade säkerligen under 1900-talet efter det att skogsbetet minskade. Under senare år har de rika och bördiga skogar där arten förekommer delvis avverkats beroende på höga virkespriser. Detta kommer förmodligen i framtiden att påverka numerären negativt för detta exklusiva lundgräs. Enstaka exemplar har dock noterats i glesa ungtallskogar, där avverkning tidigare skett.

Förmodligen återfunnen på samtliga tretton äldre växtplatser, men i något fall angavs de äldre endast med socken, varför den exakta lokalen inte är helt klarlagd. 

Skogskorn är ett konkurrenssvagt och beteskänsligt gräs som växer i rika lundar med lång kontinuitet, vanligen i sällskap med strävlosta, lundskafting, lundslok och långsvingel. De sörmländska förekomsterna är samtliga individfattiga.