mörk lungört
Pulmonaria obscura
Mer information om arten
Lungört är en ursprunglig skogsväxt. I Gävletraktens växter 1863 uppges den finnas flerstädes. Sammanlagt finns 16 gamla lokaler. Arten har försvunnit från någon lokal men artens utbredning verkar inte ha ändrats sedan 1900-talets början.
Den pålitligaste följeslagaren är annars blåsippa (63%) följd av piprör, vitsippa, stenbär, älggräs och vårärt. Lungörten tillhör våra tidigaste vårväxter. Den börjar blomma redan i blåsippstid och är i finaste blom när vitsippans blomning börjar. Arten pollineras troligen av humlor som ofta besöker blommorna.

Ekologi

Lungörten är flerårig och övervintrar delvis grön. Den sprids både med frön och mycket lokalt med krypande jordstammar. Arten är en kalkkrävande skogsväxt som kan växa både i tät skog och på öppen skogsmark under en hyggesfas. Lungörten trivs bäst i frisk till fuktig mullrik mark och gärna i sluttningar eller svackor med rörligt grundvatten.Den är en tillförlitlig signalart för kalkpåverkad örtrik skogsmark. Arten förekommer både i lövskog och i ren granskog. Skogens ålder tycks inte ha någon egentlig betydelse och många lokaler är ungskogar. Lungörten har också hittats på och i kanterna av igenväxande inägor och även i betad skog. Växten frösprids lätt och ibland ses enstaka isolerade plantor i traktorspår utan sällskap av andra lundväxter. De mest typiska lokalerna är dock lundartade lågörtskogar med krävande lundväxt-er som skogstry, tibast, sårläka, underviol och gärna med ett större eller mindre inslag av ädla lövträd.

Utbredning

Lungörten är en sydlig och värmekrävande art. Redan Carl Johan Hartman (1818) anger lungörten som ett exempel på »sydliga arter som upphör vid eller få mil norr om Gävle«. Enstaka lokaler finns dock upp till mellersta Hälsingland. Lungörten saknas helt i skärgården och även längs kusten, trots kalkrika jordar. Troligen är vårarna här för kyliga för att arten ska trivas.
Mindre vanlig (16% och 126 noterade lokaler).
karta