Ängshavre är ett flerårigt, kraftigt tuvat gräs med borstförsedda agnar. Borsten är vid fruktmognad vinkelböjda, troligen för att lättare kunna spridas med djur. De är hygroskopiska och rätar vid väta ut sig i en spiralrörelse som hjälper fröet att borra sig ner i förnan. Arten är en gräsmarksspecialist som trivs bäst på magra genomsläppliga sandjordar och på kalkrika moränbackar. Den kan också växa på basiska hällmarker med tunn jordtäckning. Växten är ljus- och värmekrävande och växer helst helt torrt och solexponerat. Den kan uthärda lättare igenväxning, kanske främst på kalkrik mark, men tål i längden inte att beskuggas. Ängshavren gynnas både av slåtter och av bete och är en mycket bra signalart för ogödslade, långvarigt öppna gräsmarker. På de kalkrika örtbackarna runt Gävle är ängshavren en karaktärsart som bildar ett eget växtsamhälle – ängshavretorrängen. Här ingår flera sydostliga och sällsynta ängsväxter som backklöver, brudbröd och flentimotej. På sandiga lokaler är fårsvingel, liten blåklocka och gråfibbla mer typiska.

Ängshavren är sydlig och utbredning-en markerar gränsen för sammanhängande förekomst i landet. Längre norrut finns i huvudsak enstaka förekomster.
Mindre vanlig (19% och 106 noterade lokaler). Minskande.