Midsommarblomster är ursprunglig. Växten kallades förr »blåtoppa« i Järbo. Den anges som allmän i tidigare botaniska arbeten. Arten har knappast ändrat sin utbredning men är troligen betydligt talrikare nu än för 100 år sedan.

Midsommarblomster är en näringsgynnad växt som är mycket konkurrenskraftig på öppen mullrik jord. Den växer både öppet och i helt sluten skog. Som skogsväxt är arten vanligast i gläntor, mullrika svackor, längs avvattningsstråk och liknande örtrika miljöer. Midsommarblomster är ett pålitligt inslag i lågörtskogar på kalkrik mark och i högörtvegetation i raviner och längs skogsbäckar. Än mer tongivande blir arten på öppna oskötta inägor och andra gamla fodermarker. Sådana skräpgräsmarker eller Geranium-ängar finns överallt i spåren av människans odling men är särskilt framträdande vid gamla torp och fäbodrester. Arten ingår normalt i betade eller slåtterhävdade gräsmarker och är karaktäristisk för vegetationstypen örtrik friskäng. Dominans av midsommarblomster signalerar dock näringsrik jord och ohävd. Midsommarblomster pryder också de flesta vägkanter, igenväxande körvägar och dikesrenar och arten är vanlig på kulturmarker bland bebyggelse. Mycket sällsynt har arten noterats på havsstränder och i rikkärr.

I skogen är stenbär (41%) den vanligaste följeväxten före piprör, vitsippa, blåsippa, harsyra och gran. På kulturmarker är hundkäx (24%), röllika, hundäxing, stormåra, rödven och kråkvicker vanligast. På naturliga fodermarker är blodrot vanligast. Midsommarblomster börjar blomma före midsommar, vanligen i skolavslutningstid och samtidigt med liljekonvalj, skogsstjärna, skvattram och hundkäx. Blomningen pågår i avtagande grad långt in på sommaren.