vitag
Rhynchospora alba
Vitag är en ursprunglig myrväxt. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. I övrigt angavs mest enstaka lokaler med undantag av Wiger (1965) som betraktade den som tämligen allmän i myrarna i nordvästra Gästrikland. Växten bör ha minskat något genom våtmarksdikningar under 1800-talet och 1900-talet.
Den vanligaste följeväxten är storsileshår (47%) tätt följd av pors, vattenklöver, trådstarr, rosling, rundsileshår, dystarr och dybläddra. Vitagen utvecklas mycket sent. På försommaren är den helt anonym och knappt synlig – först i slutet av sommaren når den blomning.
Den vanligaste följeväxten är storsileshår (47%) tätt följd av pors, vattenklöver, trådstarr, rosling, rundsileshår, dystarr och dybläddra. Vitagen utvecklas mycket sent. På försommaren är den helt anonym och knappt synlig – först i slutet av sommaren når den blomning.
Ekologi
Vitagen är flerårig men varje planta nybildas från små lösa övervintringsknoppar. De utvecklas vid basen av strået och kan också bidra till artens spridning. Trots att krypande jordstammar saknas bildar den ofta täta bestånd. Växten är helt bunden till öppna torvmarker och den växer alltid mycket blött. Vitagen klarar mossarnas extrema näringsbrist och låga pH-värden men den kan också växa i rikkärr. Allra bäst trivs den på naken blöt dy i kanterna mot gölar, bland lösbottnar eller på gungfly av vitmossa runt småtjärnar. På sådana platser bildar den karaktäristiska ljusgröna bårder. Arten är också typisk för mjukmattor i mossar och fattigkärr. Här sitter den oftast glest instucken i vitmossan tillsammans med kallgräs och dystarr. Troligen råder en betydande konkurrens från vitmossorna eftersom arten växer ymnigast i anslutning till naken dy. I något fall har vitagen expanderat och blivit helt dominerande där vitmossorna slagits ut efter dikning. Normalt och på längre sikt försvinner arten efter dikning.
Utbredning
Vanlig (77% och 374 noterade lokaler).
