skogsalm
Ulmus glabra
Alm är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. Den anses inkommen under den postglaciala värme-tiden. I pollendiagram från landskapet speglas almförekomsten med de högsta pollenmängderna för omkring 4000 år sedan. Fossil alm har också påträffats i södra Sälgsjömossen i Torsåker.
På 1800-talet var dock almen inte alls så vanlig som den är idag. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 anges den som sällsynt med kommentaren att den finaste skogen finns vid Fleräng och att den är adventiv (förvildad) i Tolvforshagen och Järvsta. I ravin-slänterna kring Gavleån vid Gävle tycks arten ha varit ovanlig på denna tid. Heintze (1909) angav 3–4 höga träd vid Tolvforsbäcken och Hänsch (1926) uppgav att »den numera ej kan anträffas vild på något ställe i Gästrikland«. I Stenbäcksravinen saknades alm 1907 (Heintze 1909) och den angavs från lokalen först av Lindberg (1979). Troligen har de numer högvuxna och fullt naturaliserade almbestånden i anslutning till Gavleån (Stenbäcken, Valls hage, Tolvforsbäcken m.fl.) sitt ursprung i odlade almar som frösått sig i ravinerna. Även förekomsterna längs kusten är troligen sekundära. Almförekomsterna i de kalkrika fukt- och sumpskogarna mellan Gävle och Dalälven bör dock i huvudsak betraktas som ursprungliga. Uppenbara reliktförekomster av alm saknas i landskapet men finns i Lingbo strax norr om Gästrikegränsen.
Högresta grova almar finns rikligt längs Gavleåns ravinslänter och biflöden. Almen bildar här bitvis rena lövbestånd tillsammans med gråal och är mycket konkurrenskraftig. Numer är arten också väletablerad längs kusten och på kalköarna i Gävlebukten. Den etablerar sig som primärträd tillsammans med rönn, gråal och hägg i den yttre delen av lövbården (t.ex. Eggegrund, Limön, Iggön och Orarna). Enstaka unga almar finns nu lite här och där på fuktig bördig skogsmark i södra och östra delen av landskapet och är troligen primärt eller sekundärt förvildade.
Almen uppträder också flitigt förvildad i samhällen, längs järnvägar, i parkområden och även på soptippar och industrimarker. Odlade gårdsträd visar tydligt hur lätt arten sprider sig in i omgivningen.
De vanligaste följearterna till almar i skogen är lönn (38 %), hägg, harsyra, gran och gråal.
På 1800-talet var dock almen inte alls så vanlig som den är idag. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 anges den som sällsynt med kommentaren att den finaste skogen finns vid Fleräng och att den är adventiv (förvildad) i Tolvforshagen och Järvsta. I ravin-slänterna kring Gavleån vid Gävle tycks arten ha varit ovanlig på denna tid. Heintze (1909) angav 3–4 höga träd vid Tolvforsbäcken och Hänsch (1926) uppgav att »den numera ej kan anträffas vild på något ställe i Gästrikland«. I Stenbäcksravinen saknades alm 1907 (Heintze 1909) och den angavs från lokalen först av Lindberg (1979). Troligen har de numer högvuxna och fullt naturaliserade almbestånden i anslutning till Gavleån (Stenbäcken, Valls hage, Tolvforsbäcken m.fl.) sitt ursprung i odlade almar som frösått sig i ravinerna. Även förekomsterna längs kusten är troligen sekundära. Almförekomsterna i de kalkrika fukt- och sumpskogarna mellan Gävle och Dalälven bör dock i huvudsak betraktas som ursprungliga. Uppenbara reliktförekomster av alm saknas i landskapet men finns i Lingbo strax norr om Gästrikegränsen.
Högresta grova almar finns rikligt längs Gavleåns ravinslänter och biflöden. Almen bildar här bitvis rena lövbestånd tillsammans med gråal och är mycket konkurrenskraftig. Numer är arten också väletablerad längs kusten och på kalköarna i Gävlebukten. Den etablerar sig som primärträd tillsammans med rönn, gråal och hägg i den yttre delen av lövbården (t.ex. Eggegrund, Limön, Iggön och Orarna). Enstaka unga almar finns nu lite här och där på fuktig bördig skogsmark i södra och östra delen av landskapet och är troligen primärt eller sekundärt förvildade.
Almen uppträder också flitigt förvildad i samhällen, längs järnvägar, i parkområden och även på soptippar och industrimarker. Odlade gårdsträd visar tydligt hur lätt arten sprider sig in i omgivningen.
De vanligaste följearterna till almar i skogen är lönn (38 %), hägg, harsyra, gran och gråal.
Ekologi
Almen växer både öppet och i sluten skog. Den har stor fröproduktion och de bevingade fröna kan spridas långt med vinden, ännu längre med vatten, och verkar ha god grobarhet. Almen uppträder som ursprungligt skogsträd, som naturaliserat skogsträd och som adventivväxt i kulturlandskapet. Som skogsväxt föredrar den kalkrik mark med mullrik bördig jord. Särskilt de förmodat ursprungliga förekomsterna är starkt kopplade till kalkrika jordar. Sådana förekomster finns i de artrikaste kalkgranskogarna och blandsumpskogarna på fuktig eller våt mark med rörligt grundvatten. Almen är här en utmärkt signalart för värdefulla skogsmiljöer med andra krävande inslag som myska, guckusko, lungört, nästrot, dunmossa och stor tujamossa. Den är mycket skuggtålig och klarar att växa i sluten granskog. Å andra sidan verkar den sällan bli mer än 5 m hög, något som också kan bero på att arten tidigare gallrats bort i stor omfattning.
Utbredning
Det är värt att notera hur lite alm som finns längs Nedre Dalälven och längs Testeboån trots rika förekomster av andra ädla lövträd.
Mindre vanlig (38% och 247 noterade lokaler, varav ca hälften på kulturmark). Ökande.
Mindre vanlig (38% och 247 noterade lokaler, varav ca hälften på kulturmark). Ökande.
Lokaler
Flera stora planterade almar i parker anges i Trädportalen. Störst är en alm vid Högbo bruk som mätte 509 cm i omkrets 2006 (D Jonsson enl Trädportalen).
