åkerbär
Rubus arcticus
I Hille kallades åkerbär förr »jungfrubär«. Åkerbäret har sannolikt kommit in med människan i äldre tid. Arten är flitigt rapporterad i den botaniska litteraturen. De äldsta uppgifterna är från 1810 – Hille, Stigslund, på en äng (Hartman & Östling ms 1810) samt Källbäcken, NO Trödje (Wahlenberg 1810). Sammanlagt finns 37 gamla lokaluppgifter och 50 aktuella, vilket tyder på en avsevärd tillbakagång. Fler lokaler kan säkerligen uppletas i norra halvan av landskapet. Detta till trots går arten ett osäkert öde till mötes när de gamla odlingsmarkerna återerövras av skogen.
De vanligaste följeväxterna är kärrviol (45%), tuvtåtel, blodrot, ängssyra, älggräs, glasbjörk, topplösa, kråkklöver, vårbrodd och hundstarr.
De vanligaste följeväxterna är kärrviol (45%), tuvtåtel, blodrot, ängssyra, älggräs, glasbjörk, topplösa, kråkklöver, vårbrodd och hundstarr.
Ekologi
Åkerbäret är nära knutet till den odlade marken. I stort sett alla lokaler ligger på gamla åkrar eller ängar. Det trivs bäst på fuktig mark och växer gärna längs dikesrenar i övergivna åkrar, myrodlingar eller fuktängar. De flesta lokaler ligger i närheten av stränder eller myrar. Fruktsättningen är i regel dålig och någon mängd bär torde svårligen kunna uppbringas inom landskapet. Åkerbäret börjar blomma på försommaren samtidigt som syren, liljekonvalj och ekorrbär.
Utbredning
En nordlig eller rent av nordostlig ut-bredningstendens i landet som helhet är tydlig även på landskapsnivå. Fynd saknas från Årsunda och Österfärnebo socknar.
Mindre vanlig (16% och 50 lokaler). Minskande.
Mindre vanlig (16% och 50 lokaler). Minskande.
