strandråg
Leymus arenarius
Mer information om arten
Strandrågen är ursprunglig. Den angavs som tämligen allmän på havsstränder i Gävletrakten 1863. Arnell (1924b) anger den som allmän på Eskön och Iggön. Arten har under 1900-talets senare del spridit sig längs större landsvägar – främst längs E4 och E16. Förekomsten längs kusten är troligen oförändrad.
De vanligaste följeväxterna är rödsvingel (26%), strätta, gråbo, rörflen, strandloka, kråkvicker, strandglim och havtorn.

Ekologi

Strandråg är ett flerårigt grovvuxet och tuvat gräs. De styva bladen vissnar ner på vintern. Växten förökar sig vegetativt med underjordiska jordstammar och långa krypande utlöpare i marken. Den är med sina snabbväxande utlöpare väl anpassad att växa på rörligt underlag i form av sand och tål dessutom både torka och saltstänk. På annat håll har arten ibland använts som sandbindare. Strandråg-en är knuten till exponerade havsstränder. På sandstränder där konkurrensen från annan vegetation är liten kan den bli dominerande. Den vanligaste biotopen är dock ursvallade blockiga moränstränder. Strandrågen växer rätt högt upp på stranden, gärna i anslutning till driftvallar och uppkastad tång. Genom förkärleken till karga platser som exponerade uddar och små skär blir den ändå regelbundet översköljd vid hårt väder. Arten förekommer också på uppbrutna låga klippkuster där det finns skrevor och större sprickor att växa i.

Utbredning

Arten är mycket väl spridd längs kustens alla öar. Utom på sandstränder förekommer den sällan i större mängd.
Mycket vanlig längs kusten (100% av kustrutorna och 142 noterade lokaler).
karta