brännässla
Urtica dioica
Brännässlan är en gammal kulturinkomling som troligen saknar ursprungliga växtmiljöer i landskapet. Art-en angavs som allmän under 1800-talet och har säkert funnits kring människans boningar i långliga tider. »Nässla« eller »nättla« är gamla namn för växten.
Den vanligaste följeväxten är hallon (27%) följd av hundkäx, kvickrot, åkertistel och hundäxing.
Den vanligaste följeväxten är hallon (27%) följd av hundkäx, kvickrot, åkertistel och hundäxing.
Ekologi
Brännässlan växer på kväverik och mullrik frisk eller fuktig mark. Arten är vanligast i kulturens närhet. Den är flerårig, bildar fröbank och förökar sig vegetativt med underjordiska utlöpare. Den är därigenom mycket konkurrenskraftig vid rik kvävetillgång och bildar med tiden stora artegna bestånd vid gödsel-stackar, komposter och andra öppna men oskötta gårdsmiljöer. Arten invaderar gärna trädgårdsland och odlingar som inte rensas. Brännässlan är skuggtålig och kan växa i gammal sluten granskog. Arten är också ganska vanlig i skogslandskapet men även här knuten till kväverika miljöer, t.ex. dikad mullrik skog, alsumpskog och frodiga raviner. Den blir ofta ett bestående avtryck av kulturen vid kolbottnar, kojrester och beskogade åkertegar. Brännässlan är vanlig efter kusten och i skärgården och ingår ibland i albårder, lövbestånd och havtornssnår.
Utbredning
Mycket vanlig (100% och 1441 noterade lokaler).