Vispstarr är en ursprunglig växt med stor spridning i skogslandskapet. Den är tydligt kalkgynnad och är i allmänhet knuten till miljöer som på ett eller annat sätt har förhöjt mark-pH. Artens ekologi liknar blåsippans. Båda har övervintrande blad och är bra signalarter för rikare mark. Vispstarren är sannolikt betydligt vanligare än blåsippa trots att dubbelt så många fynd av blåsippa registrerats under inventeringen. Vispstarren växer gärna öppet och soligt men är nog lika vanlig men mindre talrik i sluten skog. Den växer oftast på torr och frisk mark men är långt ifrån ovanlig på fuktig mark (t.ex. på socklar i rika sumpskogar). Typiska miljöer är lågörtsgranskogar, lövrika skogar gärna med ädellövinslag, sydexponerade bergsluttningar och ravinslänter, grönstensklippor, jätteblock i skogen samt rikare örtstråk på all skogsmark. I kalkbarrskogar, lövlundar och på kalkhällmarker eller liknande miljöer blir vispstarren särskilt tongivande. Den förekommer också allmänt i hävdade gräsmarker. Den är i övrigt inte särskilt kulturgynnad även om den förekommer rätt allmänt efter skogsvägar och andra kulturskapade miljöer som banvallar och varphögar. Inga fynd har gjorts på havsstränder och ytterst få vid sötvattensstränder och på myrmark.

Arten är variabel. Både storvuxna exemplar med långt åtskilda ax och kompakta former förekommer.

Utbredningen sammanfaller rätt väl med områden med basiska jordar och har tendens till frånvaro längs isälvsstråken.
Vanlig (90% och 736 noterade lokaler).