Stenbär är en ursprunglig växt som förr kallades »glasbär« eller »klasbär«. Från Järbo finns också namnen »käringbär« och »tågbär« nedtecknade. Växten har angetts som vanlig i tidigare arbeten.
Stenbäret har en imponerande ekologisk bredd och förekommer i ett stort antal miljöer med tonvikt på skogslandskapets moränmarker. Arten är kalkgynnad och undviker de magraste och suraste markerna. I likhet med de flesta skogsväxter gynnas stenbäret av ljus men den är konkurrenskraftig även i sluten skog. Växt-en är väl spridd i olika skogstyper men är i första hand en karaktärsart för rikare skogsmiljöer. I kalkpåverkad granskog och lövskog av lågörttyp är stenbär alltid en viktig art. Även i kalkpåverkad sumpskog med klibbal, gran eller ask är arten ett regelbundet och ibland domi-nerande inslag. Stenbär trivs utmärkt även i öppna miljöer t.ex. i branter, naturliga gläntor och bryn eller i glest beskogade rikkärr. Den är inte ovanlig vid forsstränder och på exponerade blockiga havsstränder eller i anslutning till havsstrandens löv- och busksnår.
I odlingslandskapet är arten vanlig i örtrika naturliga betesmarker och slåtterängar. Kanske är den mer framträdande då hävden upphört och den obehindrat kan växa vidare när hage blivit lövskogsdunge. Grusvägar utan stenbär i slänterna är troligen ovanliga men i övrigt är arten ganska oberoende av människan och hittas sällan på tippar och andra ruderatmarker.
De vanligaste följeväxterna i naturliga gräsmarker är blodrot (36%), vitmåra och gökärt. I skogen är gran (38%), piprör, vitsippa, blåsippa och liljekonvalj vanligast – vid havet havtorn, strätta och rödklint. Stenbäret blommar samtidigt som ekorrbär, ängsklocka, rosor och prästkrage.