berggröe
Poa compressa
Berggröe är en kulturmarksväxt som troligen kommit in med handel och transporter. Den tidigaste fynduppgiften är från 1833 då K.F. Thedenius noterade den i Gävle hamn. Den beskrivs som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och 1863. I den första upplagan anges en lokal och i den senare fyra lokaler. Utanför hamnarna har arten fått stor spridning med järnvägsnätet. Troligen sprider den sig fortfarande.
Den vanligaste följeväxten är renfana (24%) följd av röllika, stormåra, maskrosor, gråbo, rödklöver, vitklöver, groblad och sandnarv.
Den vanligaste följeväxten är renfana (24%) följd av röllika, stormåra, maskrosor, gråbo, rödklöver, vitklöver, groblad och sandnarv.
Ekologi
Berggröe är ett flerårigt gräs. Arten kan föröka sig vegetativt med grova underjordiska utlöpare. Den är solälskande och torktålig och växer alltid öppet i blottad mineraljord eller på klipphällar. Berggröet är en hårdför kulturmarksväxt som hävdar sig bäst på packad, naken genomsläpplig mark av grus, kol, slagg eller sten. Nästan en tredjedel av alla förekomster är knutna till järnvägs-nätet. Typiska tillhåll är i första hand bangårdar och banvallar där arten kan växa även i grov ofruktbar sprängsten. Liknande växtplatser finns även på industritomter, kajer, grustag och gruvområden. Några förekomster har också hittats längs avläggsplatser och större grusytor längs skogsvägar. Arten är kalkgynnad och växer på några platser i mer naturlig vegetation på grusiga torrbackar och i klippängar på kalkrikt underlag. Berggröe är en av karaktärsarterna på de torra kalkgrusmarkerna på ön Eggegrund.
Utbredning
Vanlig (42% och 183 noterade lokaler). Ökande.
