flädervänderot
Valeriana sambucifolia
Flädervänderoten är ursprunglig. Den angavs liksom läkevänderot förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Arnell skilde inte på arterna och angav vänderot som tämligen allmän i landskapet 1924. Det är troligt att flädervänderoten ökat under de senaste 100 åren på grund av ökade näringsnivåer och försvinnande naturbete och slåtter.
Underarten strandvänderot, ssp. salina, är knuten till havsstränder. Den är karaktäristisk för exponerade och ursvallade moränstränder men förekommer också i mer skyddade lägen samt bland klippor och invävd i havtornsbården. På moränstränderna växer den normalt i strandens mellersta del, i rödsvingelbältet.
De vanligaste följearterna är dock rörflen och strätta (46%). Rödsvingel kommer på tredje plats före strandloka, kråkvicker, fackelblomster och åkermolke.
De vanligaste följearterna till äkta flädervänderot, ssp. sambucifolia, är älggräs (51%), kärrviol, revsmörblomma, kabbleka, vitsippa och stenbär. Även grenrör, gråal, majbräken och kärrfibbla är vanliga. Fläder-vänderot börjar blomma samtidigt som linnea.
Strandvänderot: Mycket vanlig vid kusten (95% av kustrutorna och 125 noterade lokaler).
Underarten strandvänderot, ssp. salina, är knuten till havsstränder. Den är karaktäristisk för exponerade och ursvallade moränstränder men förekommer också i mer skyddade lägen samt bland klippor och invävd i havtornsbården. På moränstränderna växer den normalt i strandens mellersta del, i rödsvingelbältet.
De vanligaste följearterna är dock rörflen och strätta (46%). Rödsvingel kommer på tredje plats före strandloka, kråkvicker, fackelblomster och åkermolke.
De vanligaste följearterna till äkta flädervänderot, ssp. sambucifolia, är älggräs (51%), kärrviol, revsmörblomma, kabbleka, vitsippa och stenbär. Även grenrör, gråal, majbräken och kärrfibbla är vanliga. Fläder-vänderot börjar blomma samtidigt som linnea.
Strandvänderot: Mycket vanlig vid kusten (95% av kustrutorna och 125 noterade lokaler).
Ekologi
Flädervänderoten kan spridas både med fjäderförsedda frukter och med korta utlöpare. Arten är något näringskrävande men oberoende av kalk. Den trivs bäst på fuktiga finkorniga jordar och gärna på platser som översilas eller kortvarigt översvämmas av näringsrikt vatten. Arten har stor spridning både i skogslandskapet och i odlingslandskapet och återfinns i många miljö-er. Typiska är kanske framför allt bäckraviner med frodig örtflora och sedimentrika stränder vid rinnande vatten. I de fasta delarna av sådana gamla strandslåttermarker, där avsättningen av näringsrika svämsediment är stor, är de ljusrosa blomknippena av vänderot en tongivande komponent i högörtsfloran. I skogen förekommer den inte bara vid rinnande vatten utan också i frodig sumpskog och i bergsluttningar med fuktstråk och källbäckar – ofta i samma miljöer som gråal. I odlingslandskapet växer den gärna längs diken och i igenväxande odlingsmarker. Arten har också hittats i rikkärr och vid stränder till näringsrika sjöar.
Variation
Strandvänderot, ssp. salina, har i möjligaste mån särskilts under inventeringen. Underarterna har dock visat sig svåra att hålla isär och variationen på havsstränder har vållat åtskilligt huvudbry. De särskiljs oftast på bladen där strandvänderot har uppemot tio par smala bladflikar och äkta flädervänderot har högst fem par. Typiska plantor av strandvänderot tagna i Säljemar i Hille respektive flädervänderot från Grävna knippan i Ovansjö har behållit sina kännetecken vid odling i trädgård (Delin 2008).
Utbredning
Flädervänderot: Mycket vanlig (95% och 777 noterade lokaler).
