Jättegröe är en införd och kulturspridd växt. Jordstammar av arten salufördes under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet för odling som foderväxt på blöta ägor. Tidpunkten sammanfaller rätt väl med artens uppträdande i landskapet. Det första fyndet är gjort 1897 i Gävle hamn där den sannolikt bara var tillfällig. I början av 1900-talet gick etableringen bättre. Först vid Gavleån där arten noterades vid byn Bäck av H.W. Arnell omkring år 1900. Vid Jädraån vid Jädraås noterades den något senare av Erik Almquist och i Dalälven vid Hedesunda kyrka upptäckte Johan Wiger växten 1919. Ytterligare lokaler har därefter tillkommit men främst i de vattensystem där den först hittades.
Jättegröet är mycket tåligt och närmast gynnat av kulturpåverkan i form av övergödning, båttrafik eller grävningar. Arten är därför väl hemmastadd vid reningsverk, båthamnar, pirar och anlagda dammar. Jättegröet betas inte lika begärligt som vass och särskilt äldre skott ratas av betesdjuren. Få växter klarar att växa i de täta vassarna av jättegröe och flera arter har säkert lokalt blivit utkonkurrerade av denna nykomling.
De vanligaste följearterna är sprängört och sjö-fräken (22%) följda av vasstarr, svalting, fackel-blomster, strandlysing, dyblad, vass och gul näckros.