gökärt
Lathyrus linifolius
Gökärten är starkt kulturgynnad och det är därför svårt att veta om den är ursprunglig eller inkommen med människan. Även som inkommen är den alldeles säkert mycket gammal. Den angavs också som tämligen allmän eller allmän i tidigare arbeten.
Gökärten står skogen nära och kvarstår även sedan hage vuxit igen till skog. Arten är också väl spridd i skogslandskapet men ofta med tydlig koppling till tidigare kulturutnyttjande. Den tillhör fäbodväxterna som blivit spridda med skogsbete, fäbodbruk och hästtransporter. Typiska miljöer är igenväxta inägor samt gläntor och gräsmarksrester som förr nyttjats för bete eller slåtter, liksom öppen skog vid kalkbrott, skogs-kojor och ödetorp. Arten växer också i mer sluten örtrik blandskog eller i örtrika bergsluttningar och branter. Det är dock oklart om detta verkligen är gökärtens ursprungsbiotoper i skogslandskapet.
En mycket stor del av gökärtens växtplatser utgörs av vägslänter till skogsvägar, brukningsvägar och andra öppna kulturmiljöer vid gårdar och samhällen. Endast undantagsvis har den hittats på stränder och knappast alls i våtmarker.
De vanligaste följearterna är piprör (33%), stenbär, blodrot, midsommarblomster, vitsippa och smultron. Gökärt blommar senare än vårärt men parallellt med skogsstjärna, midsommarblomster och hundkäx.
Gökärten står skogen nära och kvarstår även sedan hage vuxit igen till skog. Arten är också väl spridd i skogslandskapet men ofta med tydlig koppling till tidigare kulturutnyttjande. Den tillhör fäbodväxterna som blivit spridda med skogsbete, fäbodbruk och hästtransporter. Typiska miljöer är igenväxta inägor samt gläntor och gräsmarksrester som förr nyttjats för bete eller slåtter, liksom öppen skog vid kalkbrott, skogs-kojor och ödetorp. Arten växer också i mer sluten örtrik blandskog eller i örtrika bergsluttningar och branter. Det är dock oklart om detta verkligen är gökärtens ursprungsbiotoper i skogslandskapet.
En mycket stor del av gökärtens växtplatser utgörs av vägslänter till skogsvägar, brukningsvägar och andra öppna kulturmiljöer vid gårdar och samhällen. Endast undantagsvis har den hittats på stränder och knappast alls i våtmarker.
De vanligaste följearterna är piprör (33%), stenbär, blodrot, midsommarblomster, vitsippa och smultron. Gökärt blommar senare än vårärt men parallellt med skogsstjärna, midsommarblomster och hundkäx.
Ekologi
Gökärt är flerårig och förökar sig vegetativt med kraftiga underjordiska utlöpare. Den övervintrar grön och lagrar näring i små stärkelserika rot-knölar. Den trivs bäst på öppen mark eller i halvskugga men förekommer även i mer eller mindre sluten skog. Gökärten har små krav på näring och kalktillgång och kan växa mycket magert på öppna marker. I skogen växer den mest på något rikare, gärna kalkhaltig mark. Arten är vanligast i kulturlandskapet och utgör en karaktärsart för naturliga gräsmarker. Den växer i fuktig eller frisk örtrik äng och i torr mager betesmark av rödventyp men trivs egentligen i de flesta gräsmarker. Den gynnas av slåtter och bete och förekommer ofta i stor mängd utan att vara dominerande.
Variation
Arten är mycket variabel. Småbladen kan vara alltifrån smala, nästan linjära till brett ovala som hos vårärt. De kan vara jämnt avrundade eller spetsiga. Vitblommiga exemplar är kända från ett fåtal platser i landskapet.
Utbredning
Arten har en sydlig utbredning i landet med utbredningsgränser i Ångermanland och Hälsinglands inland. Den är något ojämnt spridd i landskapet och kan traktvis vara svårfunnen. Särskilt märklig är den nästan totala frånvaron i skärgården. Den har bara hittats mycket sparsamt på en ö (Stormalen i Hamrånge).
Mycket vanlig (98% och 1189 noterade lokaler).
Mycket vanlig (98% och 1189 noterade lokaler).
