gräsull
Eriophorum latifolium
Gräsull är en ursprunglig myrväxt. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863. Ett stort antal gamla lokaler har genom åren rapporterats. Utöver 35 lokaluppgifter angav Johan Wiger (1965) att han noterat 10–15 lokaler i vardera Ockelbo, Järbo och Ovansjö socknar.
Gräsullen tål en viss beskuggning och kan växa halvöppet kring mindre källstråk men inte i sluten skog. Växten etablerar sig ibland längs vägdiken och någon gång i grustag, särskilt om det finns anslutande förekomster i närbelägna myrar.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (39%) följd av hirsstarr, vattenklöver, knagglestarr, kärrfräken och blåtåtel.
Gräsullen tål en viss beskuggning och kan växa halvöppet kring mindre källstråk men inte i sluten skog. Växten etablerar sig ibland längs vägdiken och någon gång i grustag, särskilt om det finns anslutande förekomster i närbelägna myrar.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (39%) följd av hirsstarr, vattenklöver, knagglestarr, kärrfräken och blåtåtel.
Ekologi
Gräsullen är flerårig. Den anlägger sidoskott men saknar utlöpare. Arten sprids dock effektivt med sina hårförsedda frukter. Gräsull är i huvudsak en rikkärrsart. Den är en av de bästa ledarterna bland kärlväxterna för rikkärr. Arten växer helst i fastmattor präglade av rörligt markvatten – gärna i anslutning till källor eller nära fastmarkskanten. I välutvecklade ängsartade rikkärr är gräsullen ett obligatoriskt inslag i sällskap med arter som vitpyrola, tvåblad, slåtterblomma, tätört, strätta, ängsnycklar och mer exklusiva kalkväxter. I starkt sluttande kärr, där markvattnet alltid är i rörelse och bättre syresatt, krävs ingen särskild kalkpåverkan för att arten ska trivas. Gräsullen är därför vanligare i kuperad myrrik terräng där kärrstråk söker sig upp efter sluttningarna. Arten växer sällan på de större blöta myrytorna om de inte avbryts av torrare genomsilade strängar.
Utbredning
Mindre vanlig (35% och 173 noterade lokaler).
