bäckveronika
Veronica beccabunga
Mer information om arten
Bäckveronika är en ursprunglig men kulturgynnad växt. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten på 1800-talet. Totalt har drygt 20 gamla lokaler rapporterats. Idag finns fler kända förekomster men arten har samma utbredning som för 100 år sedan.
Vanliga följeväxter är revsmörblomma, älggräs, bäckbräsma, vattenmåra, tussilago, kabbleka och mannagräs. Bäckveronikan börjar blomma med prästkrage, ängs-kovall och rosor.

Ekologi

Bäckveronikan är flerårig och övervintrar grön. Den sprids till stor del vegetativt med nedliggande rotslående stjälkar och lösdrivande växtdelar. Fröna har ingen flytförmåga men blir klibbiga i väta och sprids troligen med djur. Bäckveronikan bildar fröbank och växten har vid ett par tillfällen hittats i färska rotvältor. Arten är starkt knuten till mindre bäckar och diken men saknas vid sjöar och större vattendrag. Växten är skuggtålig och klarar därför att växa om-given av sluten skog men också helt öppet i kulturlandskapet. Den förekommer hos oss i huvudsak i välbuffrade vatten med pH-värden kring 7 och verkar tydligt gynnad av kalk men inte lika entydigt av höga näringshalter. Bäckveronikan är känslig för tjäle och växer i grunt rörligt vatten eller på fuktig genomsilad mark. Den vanligaste växtplatsen är diken – både i skog och öppen terräng och gärna i kontakt med lera och grundvattenutflöden. Andra typiska växtplatser är käll- och skogsbäckar, rika sumpskogar, vattenfyllda hjulspår och lös vattenmättad jord i avrinningsstråk. En del skogslokaler med bäckveronika är mycket artrika med många ovanliga och krävande växter.

Utbredning

Mindre vanlig (26% och 112 noterade lokaler).
karta