Vildlin är ettårig. Plantor som gror på hösten övervintrar med gröna skott. Arten är konkurrenskänslig och behöver blottad mineraljord eller låg vegetation för att trivas. Vildlinet får närmast betraktas som kalkkrävande. Det har en överraskande förmåga att hitta isolerade »kalkfläckar« och är därmed en av de bästa signalarterna för kalk. Växten är måttligt ljuskrävande och står helst öppet eller i svag skugga men aldrig i sluten skog. Vildlinet växer i regel på grusig eller småstenig mark, gärna med inslag av lera, men även på hällmark. I kalkfuktängen är det en av karaktärsarterna. Sådan vegetation utvecklas på växelfuktig mark i botten av kalkrika grustag, längs stigar och körvägar i kraftledningar, i rikkärrskanter eller på havsstränder där kalkrikt grundvatten tränger fram. Vildlin är också typisk för kalkrika torrängsbackar, helst med inslag av blottat kalkgrus. Den vanligaste biotopen är emellertid vägkanter och mittremsor av grusvägar. I kalkfattiga trakter får artens närvaro ofta sin förklaring i slaggstensfyllningar i vägbanan. Vildlin förekommer också på strandängar vid havet och återfinns i regel i den öppna strandens övre del. Avslutningsvis har den också hittats i flera industriområden med kalkrik mark. Sannolikt är frön av vildlin lättspridda och följer med gruslass och fordon – kanske också med djur- och människotramp. Arten förekommer ofta i små men täta bestånd och kan ibland dominera vegetationen.