blekfryle
Luzula pallescens
Mer information om arten
Det är svårt att veta om blekfryle är en ursprunglig eller inkommen växt. Arten saknar dock tydliga naturliga biotoper och är troligen kulturspridd. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848. Johan Wiger gjorde samma bedömning för nordvästra Gästrikland 1965.
Den vanligaste följeväxten är rödven (40%) följd av blodrot, vårbrodd, rödklöver, prästkrage, röllika, vitklöver och brunört.

Ekologi

Blekfryle är flerårig. Den saknar vegetativ spridning med utlöpare och föryngras med frön. Fröna är små och troligen lättspridda men några fynd i rotvältor och många på blottad jord antyder att växten även kan ingå i fröbanken. Den har små anspråk på näringstillgång, är oberoende av kalk och växer både torrt och fuktigt. Blekfryle är en konkurrenssvag växt som behöver naken jord och gles vegetation för att kunna etablera sig. Den växer ofta på sand, grus och lera men även på annan finkornig jord. Många förekomster är troligen kortlivade. Arten har en tendens att dyka upp i skiftande miljöer och det är svårt att entydigt precisera dess biotopval. Den vanligaste växtplatsen är i alla fall diken där den gärna växer på fuktig lera. Även grustag, nötta betesmarker, stigar, körvägar, trädesåkrar eller åkrar med bortschaktad matjord och gamla övergivna vallar är typiska växtplatser. En del fynd har gjorts på hyggen och på störd mark i skogen, däremot inga i sluten skog. Växten förekommer sällan i större mängd.

Utbredning

Vanlig (56% och 164 noterade lokaler).
karta