Ett gammalt namn för darrgräs är »hjärtgräs« som använts i Hille. Arten är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad. Thedenius beskrev 1833 växten som allmän på ängsbackar i Gävle. Den betecknas även som allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Wilhelm Arnell bedöm-de den som troligen allmän i hela landskapet men anmärker att han bara antecknat den från en plats vardera i Hamrånge och Ockelbo socknar. Wiger (1965) angav dock många växtplatser i Ockelbo och andra socknar i nordväst men noterade också att den avtar i frekvens norrut. Darrgräset har minskat starkt i takt med att slåtter och bete på naturmark övergivits. Minskningen är särskilt påtaglig i nordväst men den är säkert minst lika omfattande i andra delar av landskapet.
Darrgräsets favorittillhåll är nog ändå kalkfuktäng-en. I dessa växelvis torra och fuktiga marker med tunt jordtäcke klarar den sig länge utan hävd och kan i gynnsamma fall bli dominerande. I skogslandskapet är det framför allt på sådan mark och i liknande miljöer på översilade kalkhällar eller i extremrikkärrens ängsartade fastmattor som växten påträffas. Här är också darrgräset en typisk rikfläcksart som kan finnas på små och isolerade kalklokaler. De ligger ofta i kraftledningsgator eller annan varaktigt öppen skogsmark och många har säkert varit föremål för slåtter och bete. Det är därför inte helt enkelt att säga vad som är darrgräsets ursprungliga miljöer i landskapet. Närmast till hands ligger kalkhällmarker och extremrikkärr.
Den vanligaste följearten är blodrot (45%) följd av vitmåra, rödven, skogsklöver, ormrot, blekstarr, midsommarblomster, röllika, ängsvädd, prästkrage, stenbär och rödklint. Darrgräs är själv en typisk följeväxt till brudsporre och fältgentiana. Arten utvecklas och blommar sent ungefär samtidigt med linnea.