smörblomma
Ranunculus acris
Smörblomma får i första hand ses som en gammal kulturföljeslagare. Det är möjligt att den är ursprunglig i landskapet men svårt att veta vilka miljöer som är dess naturliga hemvist. Arten har i vart fall fått sin huvudsakliga spridning med kulturen. Särskilt stor betydelse har säkert fäbodbruk och skogsbete haft. Smörblomman beskrivs som allmän i botaniska arbeten från 1800-talet och från 1900-talets början. Växten har många lokala namn. I Valbo kallades den »glasblomma«, i Ockelbo »solöga«, i Järbo »gulltoppa« och i Hille »sårblomma«.
De vanligaste följeväxterna är midsommarblomster (28%), röllika, blodrot, rödven, älggräs, tuvtåtel, kråkvicker och hundkäx. Arten blommar samtidigt med bland annat liljekonvalj, lingon och ekorrbär.
De vanligaste följeväxterna är midsommarblomster (28%), röllika, blodrot, rödven, älggräs, tuvtåtel, kråkvicker och hundkäx. Arten blommar samtidigt med bland annat liljekonvalj, lingon och ekorrbär.
Ekologi
Smörblomman är flerårig. Den är kvävegynnad och trivs bäst på något fuktig mark (och undviker torra och våta marker). Arten är giftig och ratas i färskt tillstånd av hästar, kor och får. Den är väl spridd i kulturlandskapet och särskilt pålitlig i beteshagar där den ofta finns i stor mängd – särskilt i kulturbeten och gödslade fodermarker. Arten växer emellertid i de flesta gräsmarker och är vanlig i diken, vägkanter, lövdungar, på gårdstun, skräpgräsmarker och övergivna odlingsmarker. Smörblomman är spridd i skogslandskapet men förekommer sällan i större mängd. De flesta miljöer där den hittats ligger i anslutning till gamla bosättningar eller bär spår av annat kulturinflytande. Typiska växtplatser är stigar, igenvuxna inägor, gläntor och kojrester. Smörblomman får här ses som ett avtryck av kulturen.
Utbredning
Arten är spridd över hela landskapet, även i skärgården.
Mycket vanlig (99% och 1252 noterade lokaler).
Mycket vanlig (99% och 1252 noterade lokaler).