Ängssyra är en gammal kulturföljeslagare. Växten har förr kallats »surstrånk« i Österfärnebo, Årsunda och Järbo, »surkål« i Valbo och »surgräs« i Ockelbo. Den har inga tydligt naturliga biotoper i landskapet och har kanske kommit in med människan långt tillbaka i tiden. Arten angavs som allmän under 1800-talet – ett förhållande som gäller än idag.
Den växer på all öppen fuktig till torr kulturmark. Arten är ett konstant inslag i betade gräsmarker och slåtterängar. Även övergivna odlingar, diken, vägkanter, jordhögar, gårdstun, torrbackar och gamla fäbodplatser kan tjäna som exempel på biotoper. Ängssyran är också ett rätt typiskt inslag i frodiga fuktängar (älvängar) vid rinnande vatten. Mer sällan finner man den i källkärr och källor vilket är vanligt längre norrut.
Ängssyran växer också i skog, men då oftast i ungskog som tidigare utgjort gräs- eller odlingsmark. Så gott som alla växtplatser för ängssyra i landskapet är präglade av någon form av kulturutnyttjande.
De vanligaste följeslagarna är röllika (29%), rödven, midsommarblomster, kråkvicker, blodrot och vanlig smörblomma.