Röllika är en kulturspridd växt som saknar ursprungliga förekomster. Den har troligen kommit in med människan för mycket länge sedan. Arten betecknas som allmän i alla tidigare arbeten. Röllikan har en stor del av sina förekomster i anslutning till vägnätet och det är därför sannolikt att den ökat under 1900-talet. Växten har många dialektala namn i bygderna. Vanligast är »backhumle« som förekom i Ovansjö, Ockelbo och Valbo och syftar på dess användning som ölkrydda. I Ovansjö kallades den även »ölgräs«, »öllika« och »olsmässgräs«.
Arten är ljuskrävande och växer helst torrt och soligt. Den undviker varaktigt fuktig mark och tynar snart bort om vegetationen sluter sig. Röllikan är oberoende av kalk och växer både på näringsfattig och näringsrik jord alltifrån gödslade skräpmarker till de magraste torrbackar nära gränsen till ren skogsmark. I gräsmattor, betesmarker, ohävdade vallar och igengräsade vägar är röllikan ett obligatoriskt inslag. Den förekommer ofta som sparsamt ogräs i kanten av åkrar och trädgårdsland men har svårt att klara markbearbetning. Röllikan är vanlig i torr ängs- och betesmark men eftersom den snarast gynnas av kvävegödsling har den inget indikatorvärde för naturliga gräsmarker. Enstaka noteringar har också gjorts i andra biotoper, t.ex. stränder, men alltid i kulturens närhet. Vid havet förekommer arten ibland på fågelgödslade skär.
Följearterna utgörs av andra vittspridda kulturmarks-växter som rödven (25%), maskrosor, vitklöver, stormåra, rödklöver, smultron och kråkvicker. Röllikan börjar blomma i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid och blomningen fortsätter sommaren igenom.