Slåtterblomman är ursprunglig. Den har angetts som allmän under 1800-talet och vid 1900-talets början. Arten har troligen minskat något genom upphörande slåtter och strandbete men är fortfarande vanlig.
Den växer helst i strandens övre del och förekommer ymnigast i strandängar eller på flacka skyddade moränstränder med inslag av finsediment, gärna vid utflöden av sötvatten. Som myrväxt föredrar slåtterblomman rikkärr eller rikare stråk i fattigkärr, gärna i myrkanter eller sluttande partier. I extremrikkärr växer arten inte bara i örtrika fastmattor utan även mycket blött på gungfly, bland annat vid kalkrika tjärnar. Slåtter-blomman förekommer också i gles örtrik och gärna myrlänt sumpskog. I skogen finns arten i övrigt mest på öppen skogsmark under kraftledningar och öppna rikare fuktstråk. Förr var slåtterblomman vanlig i fuktiga slåtterängar men sedan de övergivits har arten till stora delar försvunnit från odlingslandskapet. I gengäld finns otaliga förekomster i grunda vägdiken och längs mittremsor av fuktiga skogs- och brukningsvägar, särskilt i kalkrika områden. Arten är inte heller ovanlig längs större landsvägar fast den sällan observeras.
Slåtterblomman börjar blomma mot slutet av sommaren samtidigt som ljung, renfana och knärot. Blomningen fortsätter i avtagande skala fram till hösten då arten bildar styva vinterståndare med frörika kapslar.
De vanligaste följeväxterna på havsstrand är höskallra (44%), krypven, rödsvingel, fackelblomster och salttåg. I kärr är blodrot (42%), vattenklöver, blåtåtel, pors och hirsstarr vanligast. På kulturmarker är blodrot (47%), ängsskallra, rödven, brunört och vildlin typiska.