Strandkrypan är ursprunglig. Den anges som allmän på havsstränder i tidigare arbeten. Arten är fortfarande vanlig men har troligen minskat på skyddade stränder sedan strandängsslåtter och bete försvunnit. Den har dock lokalt gynnats av det ökade gåsbetet på öarna.
Arten växer på skyddade eller måttligt exponerade moränstränder och behöver viss inblandning av finsediment för att trivas. Strandkrypan återfinns i strandens nedre del där den ofta breder ut sig mattformigt i ett eget bälte som bildar den sammanhängande vegetationens yttre gräns mot havet. Vid högvatten står strandkrypabältet i allmänhet under vatten. Art-en är därmed starkt exponerad för erosion av vatten och is och växlar starkt i antal från år till år. Det är också konstaterat att den gynnas av dränkning och minskad konkurrens genom att producera längre utlöpare, fler viloknoppar och mer frön (Jerling & Elmgren 1988). Redan när plantorna dränks svarar de med att bilda fler viloknoppar. Strandkrypabältet är bäst utvecklat på flacka stränder och saknas helt på starkt ursvallade blockstränder. Växten kan utsöndra salt från körtlar på bladen och tål höga salthalter. Den trivs därför även kring de saltytor som finns på långgrunda strandängar i vissa lägen. Bäst utbildad är denna vegetation kring Orarna och Limön som även innehåller fina exempel på vegetationsbälten av strandkrypa.
De vanligaste följearterna är gulkämpar, krypven, salttåg (alla 50%), rödsvingel och kustarun. Strandkrypan blommar samtidigt med linnea, äkta förgätmig-ej, vattenmåra och grässtjärnblomma.