sötbjörnbär
Rubus plicatus
Sötbjörnbär upptäcktes 1996 i en gammal beteshage vid Dalälven. Den har troligen funnits i området under lång tid. Möjligen kan arten ha förvildats från odling. En större trädgårdsanläggning fanns i området på 1800-talet, men det är inte känt att björnbär odlats här. Ytterligare en lokal har senare upptäckts i ett industriområde.
Ekologi
Sötbjörnbär är en flerårig halvbuske. Fröna kan spridas av bärätande fåglar. Arten är tämligen ljuskrävande och frostkänslig. Den har inte tagit skada av att hagen på Hedesundalokalen röjts och bete med kor återupptagits. Den gynnas av att området hålls öppet.
Utbredning
Mycket sällsynt (2 lokaler i 2 rutor). Svensk nordgräns.
Lokaler
1. Hedesunda, Ön, hembygdsgården, 12H8d 6694606 1567561, naturlig fodermark, gräsmark med hällar, i tidigare igenväxt nu betad hagmark 1996 (AMD, belägg i S, !E Ljungstrand & A Pedersen), ett stort bestånd 2005 (PST).
2. Högbo, Sandviks industriområde, soptippsdelen, vid asbesttipp, 13H4b 6721874 1555159, stenig slänt och plan mark direkt ovanför slänten 1998 (BHE & GOD, belägg i S, !ThK: ej helt entydig och möjligen någon närstående form), upptäckt av Svante Eskilsson på Sandvik som känt till lokalen ett antal år.
2. Högbo, Sandviks industriområde, soptippsdelen, vid asbesttipp, 13H4b 6721874 1555159, stenig slänt och plan mark direkt ovanför slänten 1998 (BHE & GOD, belägg i S, !ThK: ej helt entydig och möjligen någon närstående form), upptäckt av Svante Eskilsson på Sandvik som känt till lokalen ett antal år.