Strandklo är en ursprunglig art som troligen etablerat sig längs kusten och »förskjutits västerut« med landhöjningen. På 1800-talet var arten sällsynt i Gävletrakten (Hartman 1848, 1863). Under 1900-talet har den ökat starkt, gynnad av ökande näringshalter och upphörande strandslåtter och strandbete.
De vanligaste följeslagarna är vass (33%), kråkklöver, kärrsilja, klibbal, bunkestarr, topplösa, vattenmåra och sprängört. Strandklo blommar på sensommaren samtidigt som mjölkört, renfana och gulmåra.
Ekologi
Som namnet antyder är strandklo i huvudsak knuten till stränder. Arten är kalkgynnad och trivs också i näringsrika vatten. Sanka gungflystränder runt tjärnar och vegetationsrika sjöar – vanligen med meterhöga bladvassbestånd – är typiska miljöer. Ofta finner man strandklo i den yttersta delen av vassbården på gränsen till öppet vatten. Vid näringsrika större sjöar hittar man den även på grus och stenstränder. Strandklo kan också växa i gungflymattor i rikkärr – men sällan långt från öppet vatten. Längs kusten har arten större ekologisk bredd och ingår bland annat i alkärr och fuktskogar. Någon havsstrandväxt är den dock inte. Den tycks kräva ordentlig utsötning för att trivas. Särskilt hemmastadd är arten i flacka kustområden med av landhöjningen isolerade vikar, avsnörda tjärnar och våtmarker i vardande.
Utbredning
Mindre vanlig (40% och 315 noterade lokaler). Ökande.
