Asp är ett ursprungligt skogsträd. Den tillhör de tidigt efter istiden etablerade skogsträden och har sannolikt nått landskapet strax efter isens avsmältning. I Ovansjö har aspen ibland kallats »darrbladsträ«.

Asp brukar betraktas som ett pionjärträd som snabbt etablerar sig på öppen mark och gradvis konkurreras ut av gran i sluten skog. På mycket bördig lundartad skogsmark är den dock konkurrenskraftig och kan hävda sig mot granen. Uppträngande grantoppar blir ofta sönderpiskade av aspens styva spretande grenverk. Arten har i hög grad bekämpats av skogsbruket varför andelen asp i sluten skog fortfarande är onaturligt låg. Asp är skildkönad så frösättningen varierar starkt beroende på om båda könen finns i ett område. Rik frösättning förekommer vissa år och groningen gynnas av att försommaren är fuktig eftersom groddplantorna är känsliga för uttorkning. Fröföryngring av asp observeras sällan i naturen men förekommer ofta efter skogsbränder eller andra störningar.

Asp växer inte på permanent blöta (syrefria) marker och saknas genomgående på myrmark och i blöta sumpskogar. Å andra sidan klarar arten översvämningar bättre än de flesta andra träd. Den bildar ofta bryn mot naturliga gläntor i tidvis översvämmade sänkor. En mycket viktig aspbiotop är strandskogar vid större vattendrag. Arten utgör här ofta ett dominerande trädslag särskilt på flacka marker med svämsediment. Sådana svämskogar av asp med undervegetation av liljekonvalj är särskilt vanliga vid Dalälven.

De vanligaste följeväxterna i skogen är rönn, liljekonvalj, gran, stenbär och piprör (alla ca 30%).