Hallon är en ursprunglig art som förr ofta kallades »fallbär« eller »brännbär«. Växten var vanlig i landskapet också på 1800-talet men har därefter troligen ökat avsevärt.
Vid havet förekommer hallon i första hand på exponerade ursvallade grus- och blockstränder. Arten finns också i gläntor i anslutning till strandens lövbård och på fågelgödslade skär. Den växer i allmänhet ovanför högvattenlinjen, ofta på driftvallen som markerar nivån för stormpåverkan.
I skogslandskapet förknippas hallon i första hand med hyggen. För att riktiga hallonsnår ska utvecklas på hygget krävs fuktiga fickor med mullrik jord eller annat organiskt material som kan frigöra kväve. Arten växer också i sluten skog på näringsrik mark. Större inslag av hallon i skogen indikerar i regel kulturpåverkan – kanske i form av körvägar, tidigare odling, slåtter, kolning eller dikning i närheten. I mer ursprungliga och slutna barrskogsmiljöer har den svårt att hävda sig och finns mest i fröbanken. Hallon ses mest på öppnare ställen där skogsträdens näringskonkurrens bryts, t.ex. i skogsbryn, branter och ovanpå jätteblock i skogen.
Hallon tycks trivas särskilt väl med kulturens lämningar. Skräpig hög gräs- och örtvegetation med hallonsnår utvecklas lite varstans på övergivna kultur-marker. Exempel på sådana hallontillhåll är gamla åkrar, dikade fuktängar, ödetomter, forna skogskojor, ladugårdsbaksidor och utedass. Andra typiska kultur-miljöer för hallon är tippar, trädgårdsutkast och avläggsplatser. Arten är också mycket vanlig längs vägar, banvallar och diken. Hallon trivs inte på våt och långvarigt översvämmad mark och har knappast alls noterats på våtmarker.
De vanligaste följearterna på kulturmarker är hundkäx (22%), brännässla, röllika, mjölkört, stormåra och rödven. På havsstränder är strätta (45%), havtorn och kråkvicker vanligast. I skogen är harsyra (34%), rönn, gran, älggräs och vitsippa vanliga följeslagare.