blåklint
Centaurea cyanus
Mer information om arten
Blåklint är ett åkerogräs som kommit in med tidigt åkerbruk. Arten anses ha blivit vanlig i landet under medeltiden och främst bland höstsäd. I Gävletrakten angavs den som tämligen allmän vid mitten av 1800-talet och 1924 angavs den som allmän i hela landskapet. Växten kallades »blåtoppa« i Hedesunda, »åkergubbe« i Valbo och »blågubbu« i Hille.
Blåklinten har minskat starkt genom ogräsbekämpning och gick tillbaka redan på 1950-talet genom stor känslighet för de tidigt använda herbiciderna, fenoxiättiksyror och dinitrofenoler. Blåklinten odlas också som prydnadsväxt.
Arten hittas även på jordhögar och trädesåkrar och sällsynt längs vägkanter i odlingslandskapet. Många sådana tillfälliga förekomster är spridda från trädgårdar och ängsfröblandningar.
Typiska följearter i åkrar är vanliga åkerogräs som baldersbrå (45%), åkerspärgel, harkål och pilört. Påfallande ofta finns flera andra ovanliga åkerogräs som fårtunga och skatnäva. Blåklinten börjar blomma redan på försommaren och är i yppigaste blom med rosor, linnea och prästkrage.

Ekologi

Blåklinten är ett- eller tvåårig och höst- eller vårgroende. Den är helt fröföryngrad och har relativt stora frön. Blåklinten är ett utpräglat åkerogräs som har störst chans att hävda sig bland höstsäd. Den har också lättare att klara sig i åkrarnas kanter eller kring odlingshinder där konkurrensen från stråsäden och effekten av bekämpning är mindre. Troligen är arten även något klimatiskt missgynnad hos oss – de kvarvarande förekomsterna är lokaliserade till jordbruksbygder i södra halvan av landskapet. Påspädningen av frön med utsädet var förr betydande men har nu helt upphört.

Variation

Odlade prydnadsexemplar skiljer ofta ut sig genom annorlunda färgade blommor.

Utbredning

Sällsynt (11% och 37 lokaler). Minskande.
karta