Hundäxing är en införd och kulturspridd art som av allt att döma saknar naturliga växtplatser i landskapet. Växten är troligen tidigt inkommen och spridd. Den var vanlig i Gävletrakten redan i början av 1800-talet. Arnell angav den som allmän i landskapet som helhet 1924. En mer nyanserad bild gavs av Johan Wiger (1965) som uppgav växten som allmän i kulturbygderna i nordvästra Gästrikland men som sällsynt i Ockelbos bergstrakter. Vid Präståsen nära Hälsingegränsen fanns den redan 1929 men i övrigt uppfattade han den som en sentida inkomling. Hundäxing odlas i slåttervallar och i gräsmattor. Den är en torktålig men något värmekrävande vallväxt. Arten har ingått i vallfröblandning-ar åtminstone sedan slutet av 1800-talet och flera sort-er odlas idag. Den ökar och sprider sig troligen alltjämt, nu främst tack vare jordtransporter, ökade närings-halter och upphörande hävd.
Den är särskilt karaktäristisk för öppna skräpgräsmarker och de vanligaste följeväxterna är alla hämtade ur denna vegetation. Vanligast är röllika (25%) följd av stormåra, hundkäx, maskrosor, midsommarblomster, kvickrot och brännässla.
Hundäxingen hittas också i andra biotoper som skog och stränder men genomgående i starkt kultur-påverkade miljöer och ofta i direkt kontakt med kulturmark. Längs kusten och särskilt på kalköarna i Gävlebukten ingår hundäxingen ofta i strandsnår och andra havsstrandsanknutna miljöer. Arten får här betraktas som naturaliserad eftersom den troligen inte är naturlig i dessa miljöer.