Ängshaverrot är en kulturmarksväxt som kommit in i sen tid. Arten nämns första gången 1833 då den noterades av K.F. Thedenius i Gävle hamn. I andra utgåvan av Gävletraktens växter 1863 anges ytterligare fyra lokaler. Från i huvudsak 1900-talets första halva finns dessutom ett tjog lokaler från hela landskapet. Arten etablerade sig troligen under 1700-talet eller 1800-talets början. Den har till stor del spridits med järnvägen och sannolikt också med importerat vallfrö.
Vanliga följeväxter är stormåra (34%), maskrosor, röllika, hundkäx, hundäxing, kråkvicker, ängskavle, kvickrot och rödklöver. Ängshaverroten blommar samtidigt som skogsstjärna, liljekonvalj och hundkäx. Blommorna är bara utslagna på förmiddagen.
Ekologi
Ängshaverroten är två- eller flerårig. Den har en kraftig pålrot men saknar vegetativ spridning. Frukterna är försedda med små paraplyer av fjäderformade hår och förs lätt bort med vinden. Ängshaverroten är solälskande och växer helst på helt öppen kulturmark. Den föredrar lite näringsrikare jord. Växten förekommer framför allt i odlingslandskapet och längs järnvägar och stationsområden. Typiska växtplatser är dikes- och vägkanter intill odlad mark, gårdsmiljöer, gamla åkrar, vallar och ohävdade skräpgräsmarker. Arten är också vanlig längs större landsvägar och förekommer även i samhällen och på industriområden.
Utbredning
