vårstarr
Carex caryophyllea
Mer information om arten
Vårstarr är en gammal kulturföljeslagare som troligen kommit in med det framväxande jordbruket under järnåldern. Den är först rapporterad från Hamrånge 1810 (Wahlenberg 1810b). Arten har haft ett stort antal lokaler i Gävletrakten där Carl och Robert Hartman (1848) angav den som »flerstädes« utan att precisera några förekoms-ter. Många lokaler kring Gävle är nu förstörda men det största hotet är det minskande nötbetet och igenväxningen av odlingslandskapet.
De vanligaste följearterna är bockrot (68%), gråfibbla, röllika, smultron, fårsvingel, vitmåra och brudbröd. Vårstarren blommar samtidigt med hägg och gullviva.

Ekologi

Vårstarren är en solälskande och kalkgynnad gräsmarksart. Den trivs bäst i sydvända magra torrbackar och gynnas av bete. Många lokaler ligger på kalkhaltig moränmark med lerinslag men vårstarren trivs också på sandiga-grusiga isälvsavlagringar och i grässvålar på basiska hällar. Arten är strikt knuten till det gamla odlingslandskapet och har en stark förkärlek för gravfält. Den är en utmärkt signalart för värdefulla ängs- och hagmarker.

Utbredning

Arten finns på kalköarna Limön, Römaren och Granskär i Yttre fjärden. På öar längre ut i Gävlebukten och längs resten av kusten letar man den förgäves, trots lämpliga miljöer. Troligen hämmas denna sydliga arts utbredning av de kalla vårarna längs kusten (jämför Ericson 1973a). Nordligare lokaler förekommer lokalt i Hälsingland, Medelpad (särskilt på Alnön) och Jämtland (Storsjöbygden) men artens sammanhängande utbredning upphör i Gästrikland.
Mindre vanlig (20% och 119 noterade lokaler). Minskande.
karta