Nyponros är ursprunglig. Den har naturliga växtplats-er längs kusten men är sedan länge väl etablerad i kultur- och odlingslandskapet. Vilda nyponrosor har också odlats som trädgårdsväxter men troligen i liten omfattning. Nypon har många gamla namn. I Ockelbo kallades de »klångerbär«, i Hille »krunglur«, i Ovansjö »jupon« och i Torsåker även »törnbär« eller »törnros«. Nyponrosor (inklusive stenros) angavs som allmänna i Gävletrakten 1863. Arnell (1924b) anger exempel på förekomster i de flesta av landskapets socknar.
I kulturlandskapet är nyponrosor typiska för beteshagar och kantzoner mot odlad mark. De gynnas av hävd och särskilt av bete eftersom nyponsnåren i regel lämnas i fred. Nyponrosorna återfinns ofta kring sol-exponerade moränslänter och gärna kring uppstickande block eller odlingsrösen. Arten dras också till öppna klippor och berghällar med klippängsflora. Troligen har block och berg en viss betydelse för att magasinera värme och minska risken för frost.
Nyponrosor är också vanliga i anslutning till övergivna gräsmarker samt längs vägkanter, järnvägar och tomtgränser i kulturlandskapet.
Den vanligaste följearten är gulmåra (27%) följd av rönn, hallon, smultron, stormåra och hundäxing. På havsstränder är också havtorn, kärleksört, måbär och hägg vanliga. Nyponrosen blommar samtidigt med linnea, nattviol, kråkklöver och vresros.