Ett gammalt namn för vass är »rör« som använts i Hille och även återfinns i lokalnamn som Rörmuren. Vassen är ursprunglig och fanns troligen i landskapet redan i istidens slutskede. I vart fall finns 4000 år gamla lämningar av vasstorv i botten av Jordbärsmuren i Hedesunda. Arten angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1863 och som allmän i senare botaniska arbeten. De senaste 100 åren har dock arten ökat betydligt. 1900-talets stora utsläpp av näringsämnen och organiskt material har lett till en kraftig tillväxt av bladvassar vid sjöar och vattendrag. Under senare delen av 1900-talet har dock arten främst expanderat längs kusten. Genom det fria strandbetets försvinnan-de efter 1950-talet och de ökade näringshalterna i havet fick arten här sitt genombrott. På många platser fanns fram till 1960-talet bara små mängder vass där nu stora vassbälten kantar stränderna.
De tätaste bladvassarna finns i näringsrika grunda sjöar och vikar. Vassen växer ofta mer än meterdjupt men vill helst stå i kontakt med stranden. Längre ut och på djupare vatten ersätts den vanligen av säv. Vass är en mycket vanlig myrväxt. Nästan alla större kärr i landskapet innehåller ytor med vass. I rikkärr och andra näringsrika våtmarker – ofta på gungfly och runt småtjärnar – utvecklas täta, över två meter höga bestånd som inte ger mycket utrymme för andra växter. I fattiga kärr är vassen gles och låg. Till övervägande del är nog dessa bestånd relikter från vassens etablering under igenväxningsfasen. Sådana kloner kan vara flera tusen år gamla. Trots århundraden av försurning och urlakning lever den näringsälskande vassen kvar i extrem näringsbrist i många fattiga mjukmattekärr. När kärret har övergått till mosse har dock vassen försvunnit för gott. Dess vitalitet i kärren är en ungefärlig värdemätare på myrens näringsstatus och vasstråken innehåller ibland en rikare flora. Unga våtmarker i kustområdet är därför generellt mer vassbeväxta än inlandets myrar.
Vassens envishet blir också tydlig i sumpskog och fuktig skog där den kan framhärda under ett nästan slutet krontak. Vass gynnas av omrörning och etablerar sig gärna i diken på muddermassor och på annan fuktig näringsrik jord. Arten är nu välspridd i näringsrikare bygder och växer även förvånansvärt torrt på industriytor, banvallar, vägkanter och till och med i bergskrevor. Vid havet är växten vanligast i skyddade vikar och strandängar där organiskt material eller finsediment samlas. Men mindre förekomster ses också på ganska exponerade stränder långt ute i skärgården – kanske etablerade från ilandflutna jordstammar. De flesta av landhöjningens avsnörda vikar växer med tiden igen till vassomgärdade myrar eller tjärnar men ibland kan vassarna utebli. Kanske beror det på att miljön inte lämpar sig för etablering. Vassen är mycket beteskänslig och betas dessutom begärligt av nötkreatur och även av gäss.
Den vanligaste följearten på sötvattensstränder är kråkklöver (33%) följd av kärrsilja, strandlysing, topplösa, pors och fackelblomster. På havsstränder motsvaras de av älggräs (34%), krypven och fackelblomster samt på myrar av pors (41%), vattenklöver, tranbär och trådstarr.